Framåtblickande försvarsdebatt med Kungliga Krigsvetenskapsakademin

Kungliga Krigsvetenskapsakademin höll årshögtid igår på Börshuset i Gamla Stan.

Min reflektion är nu som tidigare att akademin, med sin anrika ålder, ändå är den i särklass vitalaste och mest framåtblickande arenan för försvarsdebatt i Sverige.

Den svenska försvarsdebatten mår väl av den syresättning, som akademin ofta står för. Där finns ett öppet, akademiskt och prövande förhållningssätt tillsammans med ansenlig kunskap. Detta blandas inte sällan med spirituella framföranden.

Försvarsdebatten i Sverige tenderar annars att ofta vara tillbakablickande och agendan att vara inriktad på att motverka förändring. I enskilda fall är detta säkert relevant, men inte som generellt förhållningssätt eller som aggregerad bild av försvaret.

Försvarsdebatten skulle vinna på mer av internationell utblick, studier av andra länders försvarsreformer, diskussion om hotbildsutveckling i närområdet och omvärlden i stort och en mer nyanserad beskrivning av Försvarsmaktens kvaliteter.

Min förhoppning är att mer av det material och de tankar som akademin producerar skulle nå den bredare debatten. Detta gäller både de gånger när jag delar akademins synpunkter, den mina, men också annars.

Alla vinner på saklighet och fördjupning i försvarsdebatten.

20 år sedan murens fall

Idag träffades sju försvarsministrar från Sverige, Finland, Norge, Danmark, Estland, Lettland och Litauen i Helsingfors, för nordiskt-baltiskt försvarsministermöte. Island deltog med sin ambassadör.

Värt att notera är att mötet ägde rum nästan på dagen 20 år efter Berlinmurens fall, den 9 november 1989.

Den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde är tack vare EUs och Natos utvidgning fundamentalt bättre nu än tidigare, även givet de utmaningar vi ser. Min estniske kollega underströk detta på mötet.

När jag var på Försvarsdepartementets säkerhetspolitiska avdelning (SSLP) 1992-93, var det i en tid kort efter murens fall – då den gamla ordningen hade monterats ned – men innan en ny europeisk säkerhetsordning hade byggts i dess ställe. Det var då ännu osäkert vilken roll olika organisationer skulle få i en sådan säkerhetsordning. VEU var för vissa fortfarande en alternativ väg. Det var heller ingenting givet att de baltiska staterna skulle vinna inträde i EU eller Nato.

Ännu i slutet av 1990-talet fanns aktörer som motsatte sig, eller ifrågasatte realismen i deras strävanden efter att bli fullvärdiga medlemmar i EU och Nato.

Sverige var tillsammans med övriga nordiska länder pådrivande i stödet för baltiskt medlemskap. Men det finns anledning att lyfta fram de betydande ansträngningar våra grannländer gjorde för att på egna meriter vinna inträde i EU och Nato.

Deras medlemskap har haft fundamental betydelse för Estland, Lettland och Litauen själva – men det har också haft och har en mycket stor betydelse för de nordiska ländernas säkerhetspolitiska situation. Vi hjälpte dem – och hjälpte därmed också oss själva. Istället för en Östersjö kantad av Warsawapaktsstater har vi nu en Östersjö omsluten av EU och Nato-länder.

De faktiska och geografiska förutsättningarna för den gamla tidens storskaliga invasionshot från en supermakt mot Sverige är borta sedan länge. Den nya tidens breda hotbild har vi möjlighet och anledning att hantera tillsammans, bl.a genom nordiskt-baltiskt samarbete. Att sju länders försvarsministrar och Islands ambassadör träffas för att diskutera samarbete och närområdesfrågor är ett uttryck för detta.

Ny struktur för nordiskt försvarssamarbete

Idag har vi haft Nordiskt försvarsministermöte i Helsingfors. Norges nya försvarsminister deltog för första gången.

Vi etablerar nu en helt ny organisation för det nordiska försvarssamarbetet.

Dagens tre samarbetsstrukturer (Nordac, Nordcaps och Nordsup) ersätts av en enda (Nordefco), för att vinna ökad effektivitet och rationalitet.

Avtalet undertecknas imorgon torsdag.

Det nordiska samarbetet fördjupas och mognar därmed.

Under dagen har vi ägnat mycket tid åt Afghanistan. Det finns en tydlig nordisk samsyn om ISAF. Den samsynen gäller vikten både av den militära närvaron och av att öka det civila stödet. Den gäller också i grunden synen på general McChrystals analys och förslag, som också diskuterades på Natomötet i Bratislava häromveckan.

Den nordiska samsynen gäller också i hög grad valet. Presidentvalet hade beklagansvärda inslag av fusk, men dessutom av hot och våld från extremisternas sida riktat mot människor som ville använda sin rösträtt. Nu finns en president utsedd av valkommissionen, en president som fick flest röster i den första valomgången. Därmed är valprocessen avslutad och vi vet vem vi har att tala med.

Detta faktum skall vi använda för att föra fram tydliga ståndspunkter gällande den afghanska ledningens ansvar för att motverka förekomsten av korruption och för att åtgärda brister i mänskliga fri- och rättigheter. Men det faktum att det fanns betydande problem under presidentvalet förändrar inte att det är nödvändigt för våra länder att vara på plats för att värna säkerheten i landet.

Utan säkerhet blir det inga val alls i Afghanistan.

Sverige, Finland och Norge verkar alla i norra Afghanistan. Danmark finns i den betydligt mer konfliktpräglade delen av landet och har drabbats av betydande förluster. Likväl är stödet för insatsen stort i Danmark. Vi kommer under torsdagen att göra ett gemensamt uttalande om Afghanistan.

Göran Perssons dubbla hattar

Relationen mellan beslutsfattare och försvarsindustrin har länge varit diskuterad. Det har handlat om krav på karenstid för generaler, som efter att de lämnat aktiv tjänst i Försvarsmakten övergått till försvarsindustriföretag. Samma resonemang har hörts gällande politiker. Den senaste tiden har relationen mellan försvarsindustri, PR-byråer och politiken diskuterats.

Resumé skrev den 30 oktober en artikel om ”Industrins vapendragare”. Den beskriver relationen mellan enskilda försvarsindustriföretag, PR-byrån JKL, samt aktiva och förutvarande politiker.

Resumé beskriver hur de som undertecknade DN-debattartikeln om BAE Hägglunds förra veckan nu inte kan/vill svara på vem som skrev artikeln. Underförstått – var det någon annan som skrev den och politikerna som bara satte sina namn under? Resumé får inga svar.

Göran Persson arbetar för JKL, som i Resumé sägs ha i uppdrag att arbeta för BAE Hägglunds, men Persson skriver ändå under DN-artikeln som ”före detta statsminister”.

Han tycker själv inte att detta är problematiskt. . . Det tycker jag. Inte att han numera är betald konsult – utan att han inte reder ut sina roller.

Antingen agerar han som (S)-politiker – eller som konsult. Antingen har Göran Persson betalt för att agera för ett enskilt försvarsindustriföretags intressen – eller så har han det inte. Om han klär den ena rollen i den andra rollens skrud strider det mot öppenhet och transparens.

Den som hör vad Göran Persson säger måste ges full möjlighet att bedöma trovärdigheten i det han säger. I detta ingår att klara ut rollerna.

Det är så klart inget konstigt om BAE Hägglunds använder en PR-byrå. Ingen kritik går härvidlag mot företaget. Det är heller inte konstigt om en f.d. politiker blir PR-konsult.

Men det ställer tydliga krav på ansvar att hålla isär rollerna. Det är oklart om Göran Persson tar det ansvaret. Persson har inte bidragit till klarhet om hur det förhåller sig.

Georgien till Afghanistan

I Bratislava förra fredagen hade jag ett bilateralt möte med min georgiske kollega. En anledning att han ville träffas var för att redogöra för Georgiens engagemang i Afghanistan.

Georgien kommer att bidra med ett kompani under fransk ledning och en bataljon under amerikansk ledning. Totalt kommer det georgiska bidraget att omfatta ca 900 soldater. Det är ett betydande bidrag för ett förhållandevis litet land.

Det ger en intressant bild av hur Georgien ser på säkerhetsbyggande. Internationellt samarbete och deltagande i internationella insatser bedöms ge ökad säkerhet också för Georgien.

Länsrätten om FMVs upphandling

Jag har nu i eftermiddag läst Länsrättens dom angående BAE Hägglunds överklagande av FMVs upphandling av fordon (AWV).

Den kritik som riktats mot FMV i formfrågor – gällande bl.a. upphandlingstidens längd, förfrågningsunderlagets utformning, och förändring av vissa villkor som t.ex. fordonens svängradie – delas av domstolen, som finner att upphandlingen därför skall göras om.

Den kritik som riktats mot FMVs upphandling i innehåll – t.ex. gällande utvärderingen i sig, Patrias uppfyllande av kraven, eller synen på om framtida royalty skall vägas in i den ekonomiska bedömningen – har såvitt jag kan se inte vunnit domstolens gillande.

Jag förutsätter att FMV nu analyserar domen och återkommer med besked om fortsatt agerande.

Det besked jag tidigare lämnat om anskaffningen gäller också fortsättningsvis. Sverige kommer att anskaffa det fordon som uppfyller kraven och är bäst och billigast, efter avslutad konkurrensupphandling.

Jag har tidigare välkomnat att de frågetecken som funnits rörande upphandlingen löses ut när företagets överklagande behandlas av domstolen.

Finlands syn på solidaritetsklausulen och artikel 42.7 av Lissabonfördraget

Idag möter jag min finske kollega Jyri Häkämies i Stockholm. En sak vi kommer att diskutera är EUs nya fördrag och dess betydelse på vårt ansvarsområde.

Det nya fördraget innehåller, som jag pekat på i tidigare bloggar, inte endast en, utan två solidaritetsförklaringar. Det är därför mycket intressant att se hur Finland hittills tolkat dessa. Den finska tolkningen är mycket näraliggande det som uttrycks i den svenska solidaritetsförklaringen, som ju bygger på fördragets skrivningar.

En bra källa är ”Finlands säkerhets – och försvarspolitik 2009 – Statsrådets redogörelse”. I denna ser man följande paragrafer:

”Solidaritetsskyldigheten och skyldigheten till ömsesidigt stöd och bistånd vid ett väpnat angrepp stärker unionens inre säkerhet och solidariteten mellan medlemsländerna. Skyldigheterna stöder också Finlands säkerhet.

Finland har redan ändrat sin lagstiftning så att det är möjligt att bistå ett annat EU-land i en situation enligt solidaritetsklausulen. Finland måste bedöma sin beredskap att fullgöra skyldigheten till ömsesidigt stöd och bistånd. Några planer på att utveckla ett gemensamt territoriellt försvar för Europeiska unionen finns dock inte, eftersom delen av EU-länderna sköter sitt försvar genom NATO.”

”Eftersom Finland inte hör till någon militärallians kan man inte använda utomstående militärt stöd som grund för planeringen av det militära försvaret. Finland måste dock förbereda sig för möjligheten att ta emot och lämna internationellt bistånd.”

”Det internationella militära samarbetet stöder det finska försvaret och dess trovärdighet. Deltagandet i internationell krishantering ökar säkerheten i Finland och skapar kapacitet till internationell samverkan. Förmågan att ta emot och ge internationell hjälp måste skapas under normala förhållanden”.

”Solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget effektiverar ibruktagandet av unionens och medlemsstaternas medel och resurser samt förstärker medlemsländernas inbördes solidaritet. Finland agerar i enlighet med solidaritetsklausulen.”

”Finlands utgångspunkt är att unionens medlemsländers ömsesidiga skyldighet att bistå varandra befäster medlemsstaternas ömsesidiga solidaritet och förpliktar all medlemsländer i lika hög grad. Finland bistår övriga medlemsländer i enlighet med biståndsskyldigheten och förväntar sig att de övriga medlemsländerna agerar på samma sätt. Finland anser att en biståndsskyldighet som även omfattar militära medel är ett åtagande som faller sig naturligt i ett sådant nära förbund som unionen utgör. Det är klart att den starka samhörigheten i unionen också återspelar sig på den militära verksamheten och på beredskapen att försvara andra medlemsländer med all till buds stående medel.

Den ömsesidiga biståndsskyldigheten är en skyldighet som direkt binder medlemsstaterna och ibruktagandet av den kräver inget enhälligt beslut på unionsnivå. Varje medlemsstat fattar ett eget beslut om att ge bistånd och om formerna för detta.

I sin politik beaktar Finland att unionen inte har en egen försvarsplanering och inte heller arrangemang för ett gemensamt försvar. Via krishanteringen uppkommer samverkansförmåga vad gäller att ta emot och ge militärt bistånd. Möjligheten att få bistånd från övriga unionsländer höjer tröskeln för ett anfall och förbättrar Finlands förmåga att förebygga ett eventuellt anfall.”

Snyggt självmål Göran Persson…

Den materielförsörjningsstrategi som Göran Persson kritiserar i DN idag, initierades av Göran Persson själv.

Har PR-konsulten Göran Persson skrivit en artikel som kritiserar statsministern Göran Persson?

Döm själv:

Regeringens skrivelse 2005/06:131
En ändamålsenlig styrning och förvaltning för
försvaret

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Harpsund den 16 mars 2006

Göran Persson

Sid 33: ”En viktig och bärande idé med den vidareutvecklade strategin är att i dess tidiga faser först utröna möjligheterna till att tillgodose Försvarsmaktens behov utan att initiera nya utvecklingssatsningar och teknisk kravgenerering.

Genom en systematisk genomgång av möjligheterna att
utnyttja befintlig materiel, genom att öka antalet eller vidareutveckla
dessa befintliga system, och genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder bör fördyringar kunna undvikas.

I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom en nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra eller tillsammans med internationella samarbetspartners.

Egenutveckling bör ske endast i undantagsfall.”

Göran Persson – mannen bakom förbandsdöden

Göran Persson och Alf Svensson skriver om försvarsindustrin i DN idag. Innehållet är precis det samma som de tidigare torgfört. Jag kommenterade det redan för ett par veckor sedan, här på bloggen. Men det kan upprepas idag.

Ingen svensk politiker under efterkrigstiden har sämre förutsättningar än Göran Persson att kritisera försvaret, eller försvarsindustrins situation.

Göran Persson är den enskilde politiker som mest konsekvent drivit igenom icke underbyggda men systematiska nedskärningar av försvaret.

Minns hur han stod i riksdagen och på fri hand deklarerade att miljarder skulle tas från försvaret och ges till polisen.

Han bär personligen ansvar för tjogvis med förbandsnedläggningar, så som regeringschef under ett decennium. Under socialdemokraternas tid vid makten lades 60 förband och verksamhetsställen ner.

Göran Persson bär ansvar för en försvarspolitik där allt annat än försvarsförmåga stod i centrum och där därför till slut endast en tredjedel av den nationella insatsorganisationen var användbar – inom ett år.

Han är nu med i ett parti som vill undergräva försvarsutgifterna med 4 miljarder kronor om året.

Socialdemokraterna vill visserligen inom ramen för sina nedskärningar se 100 miljoner kronor mer på anskaffning 2010 (1:3) – men det finansieras med 100 miljoner mindre på vidmakthållande av materiel under 2010 (1:4)! Detta påstås inte ens av socialdemokraterna ha med landets försvarsförmåga att göra, utan istället handlar det om att ”värna jobben”.

Om någon borde ha intresse av att få pengarna att räcka så långt som möjligt, genom en effektiv anskaffning av försvarsmateriel, så borde det vara den som har minst pengar till försvaret, dvs socialdemokraterna. Men icke.

Möte med ISAF-länderna i Bratislava

Skriver detta på planet hem från Natomötet i Bratislava, där jag varit för att diskutera utvecklingen av ISAF-insatsen i Afghanistan.

Jag har under dagen dessutom mött den afghanske försvarsministern Wardak, Natos nye generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen, och Georgiens försvarsminister Bachana Akhalaia.

Mötet var inriktat på att diskutera General McCrystals papper om framtida inriktning för insatsen.

För mig har det varit viktigt att göra följande poänger idag:

*Det går inte att vinna Afghanistan med mindre än att vinna civilbefolkningens stöd och gillande. För att lyckas med detta måste ISAF-soldaterna i vardagen umgås och samtala med befolkningen och alltid visa de civila respekt, något som Sverige redan gör. Vi måste också kunna visa på konkret nytta av den internationella närvaron genom social och ekonomisk utveckling. Detta låter kanske basalt, men min afghanske kollega Wardak kan inte nog understryka vikten av detta.

*Civilas liv och hälsa skall värnas. Även om den stora faran för civilbefolkningen i Afghanistan är extremisternas våld, så måste ISAF bättre hindra och undvika att civila far illa av striderna. Jag välkomnar att general McChrystal uttryckligen säger att det ISAF inte är i landet för att döda extremister, utan för att värna civila.

*Den militära insatsen är nödvändig men inte tillräcklig för att hjälpa Afghanistan till en bättre framtid. Mer och bättre bistånd krävs, liksom stöd till byggande av civila institutioner och rättsstatsuppbyggnad. Att detta inte inleddes långt tidigare är enligt Wardak en anledning till de problem, som finns idag.

*Det är nödvändigt med afghanskt ägarskap, dvs att landets regering tar ansvar för landets utveckling och civilbefolkningens situation. Häri ligger att bistånd lämnas i samarbete med landets regering. Detta förutsätter dock att korruptionen bättre bekämpas i Afghanistan, vilket jag lyfte fram på dagens möte.

*Det är nödvändigt att den afghanska regeringen respekterar mänskliga fri- och rättigheter. Det inbegriper respekt för kvinnors rättigheter och att dödsstraff inte förekommer. Fångar skall behandlas i enlighet med internationella konventioner. Vi är i Afghanistan för att värna mänskliga fri- och rättigheter – det måste också den afghanska regeringen göra. Annars kommer det folkliga stödet för insatsen i deltagande länder att urholkas.

Försvarsminister Wardak accepterade idag min begäran om stöd för att få på plats ett bilateralt avtal om hantering av fångar, som den svenska ISAF-styrkan överlämnar till afghanska myndigheter. Avtalet skulle reglera att överlämnade fångar tillförsäkras mänskliga rättigheter, i enlighet med internationella konventioner. Norge och Danmark har tidigare lyckats avtala om detta, men de svenska ansträngningarna har ännu inte lyckats. Nu finns en möjlighet.

*McChrystal ser behov av att bygga ut den afghanska armén till 240.000 man och den afghanska polisen till 160.000 man. Detta kommer kräva utökat stöd, utbildning och mentorskap från ISAF-länderna till uppbyggnaden. Sverige utökar redan nu sådant stöd.

Allt syftar till att vinna ökat civilt stöd för insatsen, en bättre ekonomisk och social utveckling, samt ökade möjligheter till afghanskt ansvarstagande för säkerheten.