Vindkantring i försvarsdebatten?
Frågan är om försvarsdebatten står inför en vindkantring.
Under de senaste åren och särskilt efter Georgienkriget har de frågor som Försvarsdepartementet fått närmast uteslutande kommit från ”höger”. De har handlat om behov av mer pengar till försvaret, om nationellt territorialförsvar och om hot från Ryssland. Det har förekommit kritik mot internationella insatser på temat att de skulle dra resurser från det nationella försvaret.
Under sommaren har debatten varit konkret och fokuserat på insatsen i Afghanistan, förenklat med tydligt stöd för insatsen från ”höger” och nymornad kritik från ”vänster”.
Den senaste tiden har frågorna vi möter allt tydligare börjat komma från ”vänster”. Det handlar om ifrågasättanden av samarbete med USA och Nato, misstro mot försvarsmaterielexport, kritik mot gemensamma övningar (Loyal Arrow), ifrågasättande av förekomsten av hot mot Sverige och kritik mot internationella insatser som den i Afghanistan på temat att vi skulle gå USAs ärenden.
Intressant med svensk debatt om säkerhets- och försvarspolitik är att den i så låg utsträckning förs med deltagande av politiker och partier. Istället är det nästan bara debattörer och ledarsidor som är aktiva. Debatten blir frispråkig och levande vilket är bra, stundom högljudd, och inte sällan präglad av att de som deltar varken behöver genomföra eller finansiera sina idéer. De svarar heller aldrig inför väljarna för vare sig språkbruk, påståenden eller prioriteringar. (Se bilden av ISAF i vissa texter.) Lika lite behöver ansvar tas för konsekvenser, som t.ex. för effekterna för civila av ett snabbt tillbakadragande från Afghanistan. Politiker och partier måste ta sådant ansvar.
Det anmärkningsvärda är dock såklart inte ledarsidors och debattörers närvaro i debatten, det är ju deras roll, utan att ett av statens kärnområden utlöser så lite partipolitiskt ansvarstagande och deltagande i debatten.
En anledning är att oppositionen inte har klarat att utveckla en egen genomarbetad, specificerad och finansierad linje. Den stund oppositionen börjar delta i debatten kommer detta att synas. Därför finns knappt debatt om olika försvarspolitiska alternativ, utan endast frågor med olika förtecken.
Varför då ett tilltagande vänsterfokus i debatten just nu? En anledning är att debatten om Afghanistan mobiliserar vänstern och vänstersocialdemokrater mot USA och Nato. De känner igen sig i den miljön. En annan är att socialdemokraterna snart har partikongress och att detta ses som en arena för motstånd mot insatsen. Ytterligare en är att oppositionen är splittrad och snarast måste förhandla ihop sig om en gemensam linje också på detta område. Debatten är ett uttryck för var balansen i en sådan gemensam linje skall ligga. Sahlins frånvaro i debatten skapar utrymme för debatt inom det egna partiet.
