Finlands syn på solidaritetsklausulen och artikel 42.7 av Lissabonfördraget
Idag möter jag min finske kollega Jyri Häkämies i Stockholm. En sak vi kommer att diskutera är EUs nya fördrag och dess betydelse på vårt ansvarsområde.
Det nya fördraget innehåller, som jag pekat på i tidigare bloggar, inte endast en, utan två solidaritetsförklaringar. Det är därför mycket intressant att se hur Finland hittills tolkat dessa. Den finska tolkningen är mycket näraliggande det som uttrycks i den svenska solidaritetsförklaringen, som ju bygger på fördragets skrivningar.
En bra källa är ”Finlands säkerhets – och försvarspolitik 2009 – Statsrådets redogörelse”. I denna ser man följande paragrafer:
”Solidaritetsskyldigheten och skyldigheten till ömsesidigt stöd och bistånd vid ett väpnat angrepp stärker unionens inre säkerhet och solidariteten mellan medlemsländerna. Skyldigheterna stöder också Finlands säkerhet.
Finland har redan ändrat sin lagstiftning så att det är möjligt att bistå ett annat EU-land i en situation enligt solidaritetsklausulen. Finland måste bedöma sin beredskap att fullgöra skyldigheten till ömsesidigt stöd och bistånd. Några planer på att utveckla ett gemensamt territoriellt försvar för Europeiska unionen finns dock inte, eftersom delen av EU-länderna sköter sitt försvar genom NATO.”
”Eftersom Finland inte hör till någon militärallians kan man inte använda utomstående militärt stöd som grund för planeringen av det militära försvaret. Finland måste dock förbereda sig för möjligheten att ta emot och lämna internationellt bistånd.”
”Det internationella militära samarbetet stöder det finska försvaret och dess trovärdighet. Deltagandet i internationell krishantering ökar säkerheten i Finland och skapar kapacitet till internationell samverkan. Förmågan att ta emot och ge internationell hjälp måste skapas under normala förhållanden”.
”Solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget effektiverar ibruktagandet av unionens och medlemsstaternas medel och resurser samt förstärker medlemsländernas inbördes solidaritet. Finland agerar i enlighet med solidaritetsklausulen.”
”Finlands utgångspunkt är att unionens medlemsländers ömsesidiga skyldighet att bistå varandra befäster medlemsstaternas ömsesidiga solidaritet och förpliktar all medlemsländer i lika hög grad. Finland bistår övriga medlemsländer i enlighet med biståndsskyldigheten och förväntar sig att de övriga medlemsländerna agerar på samma sätt. Finland anser att en biståndsskyldighet som även omfattar militära medel är ett åtagande som faller sig naturligt i ett sådant nära förbund som unionen utgör. Det är klart att den starka samhörigheten i unionen också återspelar sig på den militära verksamheten och på beredskapen att försvara andra medlemsländer med all till buds stående medel.
Den ömsesidiga biståndsskyldigheten är en skyldighet som direkt binder medlemsstaterna och ibruktagandet av den kräver inget enhälligt beslut på unionsnivå. Varje medlemsstat fattar ett eget beslut om att ge bistånd och om formerna för detta.
I sin politik beaktar Finland att unionen inte har en egen försvarsplanering och inte heller arrangemang för ett gemensamt försvar. Via krishanteringen uppkommer samverkansförmåga vad gäller att ta emot och ge militärt bistånd. Möjligheten att få bistånd från övriga unionsländer höjer tröskeln för ett anfall och förbättrar Finlands förmåga att förebygga ett eventuellt anfall.”
