Överenskommelse som väcker frågor

I somras presenterade regeringen en strategi för Sveriges medverkan i den internationella insatsen i Afghanistan. Strategin är bred och täcker relevanta politikområden och säkerställer kopplingen däremellan.

En sak regeringen tydligt pekat ut som framtida ambition är att från 1/4 2011 tillföra det svenska bidraget ambulanshelikoptrar (helikopter 10B), beroende på säkerhetssituationens utveckling. Tidigare har socialdemokraterna stött detta, nu är det stödet milt sagt oklart.

Idag kom det rödgröna svaret på regeringens strategi – knappt två sidor text. Inga siffror för vare sig bistånd eller militär numerär finns. Endast att den svenska ISAF-närvaron skall vara avslutad 2013, vilket får Sahlins koppling i gårdagens partiledarutfrågning till 2014 att framstå som svårbegriplig.

Den stora frågan är vilka signaler denna rödgröna uppgörelse sänder till motståndsgrupperna i Afghanistan, samt till de svenska soldater som vardagligen tar risker för att lösa uppgiften på marken.

Den rödgröna uppgörelsen skapar en rad frågor om vad den egentligen innebär, vilket visat sig när journalister ställt följdfrågor. Låt mig ge några exempel från dagens media:

Utökning om säkerhetsläget så kräver?
”Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin underströk att det nya mandatet som en rödgrön regering är beredd att ge under hösten inte skiljer sig från det nuvarande mandatet. Det innebär att cirka 500 svenska soldater är på plats i Afghanistan men att styrkan kan utökas till 855 man vid katastrofsitutationer.

- Vi kommer inte att använda den marginalen, sade Lars Ohly till TT.

Enligt Mona Sahlin är det situationen på marken som avgör om det skulle behövas.
- Verklighetsutvecklingen måste vara avgörande, sade hon.

”TT: Men om läget skulle förändras dramatiskt för den svenska styrkan så kommer ni fortfarande ha möjlighet att gå upp till 800 soldater?

- Ja, vi ändrar inte uppdraget som jag sade. Det ligger kvar. Där finns den möjligheten.” TT

Slutdatum eller inte?
”Trupptillbakadragandet kommer att ha avslutats senast under det första halvåret 2013.” TT

Men …

”Det är inte hundraprocentigt säkert, det kan man inte säga. Det är situationen på marken, hur det ser ut i de områden där de svenska trupperna är, som kommer att avgöra hur snabbt det går, säger Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson.” Ekot.

”Hela den nya rödgröna strategin är dock beroende av att läget i landet inte försämras.” TT

Vem ska utbilda afghanernas säkerhetsstyrkor?
”Efter överlämningen ska Sveriges insats helt inriktas på civilt bistånd och utbildning av de afghanska säkerhetsstrukturerna.” Rödgröna överenskommelsen

Men vem ska utbilda ”säkerhetsstrukturerna”? Det svenska bidraget har de senaste åren inriktats alltmer just på att utbilda och träna den afghanska armén, så att den gradvis ska kunna ta ökat säkerhetsansvar. Men det är ju svenska officerare som utbildar afghanska förband. Hur kan man först dra hem alla svenska officerare för att sedan säga att vi ska utbilda de afghanska säkerhetsstrukturerna?

Skadlig insats eller inte?
”Trots överenskommelsen finns det stor splittring mellan Mona Sahlin och Lars Ohly i synen på många viktiga aspekter. Sahlin tycker till exempel att den svenska truppnärvaron fört med sig positiva saker i de norra delarna av Afghanistan. Lars Ohly menar att den varit direkt skadlig.” Expressen

Ohlyseger om Afghanistan

Mona Sahlin hade i gårdagens partiledarutfrågning i SVT mycket svårt att värna sig gällande de rödgrönas utrikes- och säkerhetspolitiska överenskommelser. Det beror såklart på att Lars Ohly fått ett oproportionerligt stort inflytande över inriktningen, där de rödgröna kräver att USA skall lämna sina baser i världen och miljardnedskärningar ska göras på försvaret.

Det är väl ingen konst för de rödgröna att komma överens, om socialdemokraterna viker sig för Ohly. Ohly känner uppenbarligen inget större ansvar för de rödgrönas sammanhållning. Han bjöds in i samarbetet med armbågen av Sahlin och använder detta till att villkora och sälja sig dyrt i varje överenskommelse. Får han inte som han vill, så blir det ingenting.

Mona Sahlin tvingas nu också gällande Afghanistan att förhålla sig mer till Lars Ohly än till Sveriges ansvar för insatsen och till problemen på marken. Rimligen bör en uppgörelse om Afghanistan förhålla sig till utmaningarna där, och inte till utmaningarna med Lars Ohly. Dom är som alla vet betydande. Intressant är att den som får styra afghanistanpolitiken är en partiledare som inte själv har varit där.

Sahlin har svängt 180 grader på ett par veckor. Hon var avvisande till slutdatum för den militära insatsen – nu är hon för. Hon konstaterade att Kabulkonferensen inte innebar något slutdatum för militär närvaron utan bara förändrade roller – nu hävdar hon motsatsen.

Efter valet kommer regeringen precis som vanligt att söka en bred överenskommelse om den svenska närvaron i Afghanistan. Något säger mig att socialdemokraternas entusiasm för att låta Lars Ohly styra socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik kommer att vara i starkt avtagande efter valet.

Vårt engagemang för Afghanistan är långsiktigt, precis som riksdagen inklusive socialdemokraterna beslutat, år efter år. Självklart kommer en ökad ambition vad gäller bistånd, civil närvaro och rättsstatsuppbyggnad att vara en del av den svenska närvaron, precis som fastlades i den svenska Afghanistanstrategin från i somras. Vi har beslutat öka biståndet med 60 procent de senaste åren, öppnat ambassad i Kabul, infört en särskild civil representant i vårt område.

Att sätta ett slutdatum för den militära närvaron, som de rödgröna nu gör, befrämjar inte säkerheten, eller det afghanska folket. Det är en signal till motståndsgrupperna att gömma vapnen och sig själva bland civilbefolkningen och vänta tills ISAF lämnar. Därefter kan de återuppta sitt väpnade agerande utan risk.

Vi är i Afghanistan tillsammans med 45 andra länder i ISAF för att lösa en uppgift, att skapa säkerhet så att utrymme för bistånd och social utveckling skapas. Ingen vill vara i Afghanistan militärt för evigt, det skulle ju innebära att insatsen misslyckats. Men att lämna i förtid, skulle destabilisera landet med allvarliga effekter för civilbefolkningen, regionen och oss omvärlden.

Det har länge varit uppenbart att de rödgröna varit tvingade att komma överens om Afghanistan före valet, eftersom allt annat skulle bära på regeringsdugligheten. Men, också en överenskommelse som bygger på felaktiga utgångspunkter och som pekar på bristande ansvarstagande bär på de rödgrönas regeringsduglighet.

Det finns ingen överenskommelse från Kabulkonferensen om att den internationella ISAF-insatsen skall avslutas till 2014. Detta vet också Mona Sahlin.

Den 2 augusti sa Sahlin så här i Aktuellt i politiken: ”Militär närvaro kommer att behövas för lång tid framöver – och bland dem svensk trupp. Den nyligen genomförda Kabulkonferensen satte upp 2014 som datum för när de afghanska myndigheterna ska ta över ledningen för säkerheten och det territoriella ansvaret. Men det är en annan sak än att alla trupper ska vara ute ur landet 2014.”

Årtalet 2014 handlar alltså om en ambition för när Afghanistan ska ta över ledningen för säkerheten. Den processen inleds sannolikt redan i år. Det innebär att omvärldens militära närvara övergår i en stödjande roll, inte att den på förhand utgår. Läs Sahlins egen beskrivning av detta från Aktuellt i politiken igen. Jag delar den helt.