Ohlyseger om Afghanistan
Mona Sahlin hade i gårdagens partiledarutfrågning i SVT mycket svårt att värna sig gällande de rödgrönas utrikes- och säkerhetspolitiska överenskommelser. Det beror såklart på att Lars Ohly fått ett oproportionerligt stort inflytande över inriktningen, där de rödgröna kräver att USA skall lämna sina baser i världen och miljardnedskärningar ska göras på försvaret.
Det är väl ingen konst för de rödgröna att komma överens, om socialdemokraterna viker sig för Ohly. Ohly känner uppenbarligen inget större ansvar för de rödgrönas sammanhållning. Han bjöds in i samarbetet med armbågen av Sahlin och använder detta till att villkora och sälja sig dyrt i varje överenskommelse. Får han inte som han vill, så blir det ingenting.
Mona Sahlin tvingas nu också gällande Afghanistan att förhålla sig mer till Lars Ohly än till Sveriges ansvar för insatsen och till problemen på marken. Rimligen bör en uppgörelse om Afghanistan förhålla sig till utmaningarna där, och inte till utmaningarna med Lars Ohly. Dom är som alla vet betydande. Intressant är att den som får styra afghanistanpolitiken är en partiledare som inte själv har varit där.
Sahlin har svängt 180 grader på ett par veckor. Hon var avvisande till slutdatum för den militära insatsen – nu är hon för. Hon konstaterade att Kabulkonferensen inte innebar något slutdatum för militär närvaron utan bara förändrade roller – nu hävdar hon motsatsen.
Efter valet kommer regeringen precis som vanligt att söka en bred överenskommelse om den svenska närvaron i Afghanistan. Något säger mig att socialdemokraternas entusiasm för att låta Lars Ohly styra socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik kommer att vara i starkt avtagande efter valet.
Vårt engagemang för Afghanistan är långsiktigt, precis som riksdagen inklusive socialdemokraterna beslutat, år efter år. Självklart kommer en ökad ambition vad gäller bistånd, civil närvaro och rättsstatsuppbyggnad att vara en del av den svenska närvaron, precis som fastlades i den svenska Afghanistanstrategin från i somras. Vi har beslutat öka biståndet med 60 procent de senaste åren, öppnat ambassad i Kabul, infört en särskild civil representant i vårt område.
Att sätta ett slutdatum för den militära närvaron, som de rödgröna nu gör, befrämjar inte säkerheten, eller det afghanska folket. Det är en signal till motståndsgrupperna att gömma vapnen och sig själva bland civilbefolkningen och vänta tills ISAF lämnar. Därefter kan de återuppta sitt väpnade agerande utan risk.
Vi är i Afghanistan tillsammans med 45 andra länder i ISAF för att lösa en uppgift, att skapa säkerhet så att utrymme för bistånd och social utveckling skapas. Ingen vill vara i Afghanistan militärt för evigt, det skulle ju innebära att insatsen misslyckats. Men att lämna i förtid, skulle destabilisera landet med allvarliga effekter för civilbefolkningen, regionen och oss omvärlden.
Det har länge varit uppenbart att de rödgröna varit tvingade att komma överens om Afghanistan före valet, eftersom allt annat skulle bära på regeringsdugligheten. Men, också en överenskommelse som bygger på felaktiga utgångspunkter och som pekar på bristande ansvarstagande bär på de rödgrönas regeringsduglighet.
Det finns ingen överenskommelse från Kabulkonferensen om att den internationella ISAF-insatsen skall avslutas till 2014. Detta vet också Mona Sahlin.
Den 2 augusti sa Sahlin så här i Aktuellt i politiken: ”Militär närvaro kommer att behövas för lång tid framöver – och bland dem svensk trupp. Den nyligen genomförda Kabulkonferensen satte upp 2014 som datum för när de afghanska myndigheterna ska ta över ledningen för säkerheten och det territoriella ansvaret. Men det är en annan sak än att alla trupper ska vara ute ur landet 2014.”
Årtalet 2014 handlar alltså om en ambition för när Afghanistan ska ta över ledningen för säkerheten. Den processen inleds sannolikt redan i år. Det innebär att omvärldens militära närvara övergår i en stödjande roll, inte att den på förhand utgår. Läs Sahlins egen beskrivning av detta från Aktuellt i politiken igen. Jag delar den helt.
