Vilka signaler sänder de rödgröna?
I fredags talade jag om den nya veteransoldatpolitiken och särskilt om anhörigstödet på Armémuseum. Generallöjtnant Anders Lindström inledde seminariet och gav FML:s syn på frågorna.
Veteransoldatpolitiken är viktig, rätt och riktig i sig själv – det är en del i politikens och Försvarsmaktens ansvar för alla de män och kvinnor som väljer att ta risker för att värna andra mot risker – men att veteranfrågorna sköts väl kommer också att spela allt större roll för den framtida rekryteringen.
Sverige har gjort internationella insatser sedan 1948. Först 2010 kom en samlad veteransoldatpolitik på plats. Jag beklagar att socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet röstade nej till varje del i den samlade veteransoldatpolitiken. De sa nej, utan att ha något som helst eget alternativ. Det är ett av de tråkigaste inslagen i riksdagen under mandatperioden.
Veteranfrågorna kom naturligen i skymundan av fredagens rödgröna krav på ensidigt och förtida svenskt tillbakadragande från Afghanistan.
Jag undrar om de rödgröna reflekterat över vilka signaler de sänder till de svenska soldaterna på plats. Skall de fortsätta att ta stundom betydande risker för ett uppdrag som de rödgröna närmast hävdar är kontraproduktivt?
Man bör vara medveten om att det ligger i de afghanska motståndsgruppernas intresse att det skapas politisk osäkerhet i de ISAF-deltagande länderna. Det är sannolikt en väl så effektiv väg att få utländska styrkor att lämna Afghanistan, som i sig det som sker på marken.
Socialdemokraterna visade i veckan att de inte längre förmår att stå emot debatten. Den partiledare som är mest emot internationellt ansvarstagande och solidaritet fick styra den rödgröna uppgörelsen.
Det är rätt beklagligt att se hur Mona Sahlin, Jan Eliasson och Urban Ahlin – som investerat så mycket i att förklara och försvara det svenska deltagandet i ISAF – nu tvingas försvara ett ensidigt och förtida svenskt tillbakadragande. Är det bara jag som tycker mig se viss tveksamhet i deras ögon?
