Det spekuleras i internationell media om en missil denna gång skulle kunna sändas iväg i en riktning som gör att den passerar ovanför Japan. Så har nämligen skett förr. Japan har de senaste åren också blivit allt mer oroat av Nordkoreas agerande.

Det förefaller som att USA tar situationen på stort allvar och vidtar åtgärder som ligger utanför det normala för att skydda t.ex. Guam. Försvarsministern Chuck Hagel har markerat att hot av den karaktär som Nordkorea uttalat måste tas på allvar.

Idag kom uppgifter om att Nordkorea flyttat en medeldistansmissil, av Musodan-typ till Östkusten. Detta kan också tyda på kommande provuppskjutning. Ingen vill tro på mer, ingen kan utesluta det, men jag vet ingen som idag bedömer att något mer kommer att ske.

Bakom de senaste dagarnas nordkoreanska kodspråk om att landet kan utföra en “avancerad, mindre, lättare och diversifierad kärnvapenattack”, så ligger att man vill signalera till omvärlden att man har teknik som möjliggör så små stridsspetsar att de kan bäras av t.ex. långdistansrobotar. Huruvida det verkligen är så att man har operativa vapen av den typen är dock synnerligen diskutabelt. Få, om någon, tror nog att så är fallet.

När jag var i Sydkorea våren 2011 träffade jag försvarsminister Kim Kwan-jin, som syns i svensk media nu, utrikesminister Kim Sung-hwan och den förre presidentens utrikespolitiska rådgivare Chun Yung-woo.

Nordkoreas traditionella taktik att söka upptrappning för att nå eftergifter från omvärlden har inte fungerat. De saknar en strategi för att reversera situationen. Det må vara svårt att förstå, men för Nordkorea framstår sannolikt en amerikansk invasion som ett hot som finns på riktigt. De har noterat vad som hände regimerna i Irak, Libyen och Afghanistan. Men fruktar man att andra länder skall agera så borde det rationella vara att avstå från att hota andra, inte att hota andra med krig.

Det finns en allvarlig risk för misstag, särskilt som de militära direktkontakterna har klippts av av Nordkorea.

Men också de säkerhetspolitiskt strategiska frågorna är viktiga. Detta är min bild av dem.

Kina är verkar trött på den nordkoreanska statsledningen, som inte längre går att kontrollera för sin stora granne. Kina bidrar därmed till att försörja ett land som tackar med att skapa allvarliga problem, också för Kina. Trots att Nordkorea är beroende av Kina. Det är ett problem i sig, för en stormaktsgranne.

Men huvudorsaken till att Kina inte alls vill se ett aggressivt Nordkorea eller ett Nordkorea med kärnvapen, är att det är destabiliserande i regionen och därtill skadar Kinas egna nationella intressen. Nordkoreas aggressiva agerande drar nämligen amerikanskt intresse till sig och ökar den amerikanska närvaron på den koreanska halvön, i Kinas närområde.

Skulle det komma till konflikt från Nordkoreas sida har Kina inget intresse av att försvara en hopplös nordkoreansk regim i sig.

Däremot vill Kina sannolikt inte se ett återförenat Korea, eller en situation där Sydkorea och USA – eller för den delen andra västländer – har militär närvaro på den koreanska halvöns norra halva, eller svarar för säkerheten där efter den nordkoreanska regimens fall. Det skulle nämligen göra att USA kom att ha närvaro alldeles invid den kinesiska gränsen. Det har hänt förut, på 1950-talet – och då ingrep Kina. Oviljan mot amerikansk närvaro invid Kinas gräns består, även om det är svårt att se att det skulle leda till militär konflikt idag. Situationen är på flera sätt annorlunda nu.

Det är tvärtom omöjligt att se någon lösning på det nordkoreanska problemet som inte innebär att USA och Kina måste komma överens och samverka. Kina lär förstå att eventuella Nordkoreanska angrepp mot Sydkorea slås tillbaka av Sydkorea och USA, men nog inte värst mycket mer än så.

Eftersom den nordkoreanska regimen inte är stabil, kan den komma att falla redan om den utlöser en mindre konflikt. Efter detta måste en situation med ett ingenmansland undvikas – ett läge där ingen kan, vill eller tillåts gå in för att stabilisera hela det nordkoreanska området.

Man bör ha klart för sig att dimensionen av den humanitära utmaningen och uppgiften att återuppbygga och demokratisera Nordkorea är av en helt annan skala än utmaningarna i 1990-talets Central- och Östeuropeiska länder. Det kommer att kräva många års mycket omfattande engagemang av det internationella samfundet. Ingen aktör kan klara det på egen hand.

I slutändan kommer därtill utvecklingen på den koreanska halvön också att ge en fingervisning av hur starkt Kina ser sig självt, relativt USA, i regionen. Detta kommer gå att avläsa i kinesiska reaktioner på USAs agerande, den kommande tiden. Det pågår sedan en tid en kraftmätning om närvaron i Kinesiska sjön, där Kina markerar mot amerikansk närvaro.

USA och Kina har dock nu ett alldeles gemensamt intresse av att situationen i Korea inte trappas upp och av att samverka emot detta.

Jag har tidigare skrivit om hur Nordkoreas agerande har följt ett mönster. Landet har dragit sig ur samtal, skapat kriser som t.o.m kunnat ha militära inslag, för att sedan till slut acceptera samtal i utbyte mot ekonomiska fördelar. Efter ett tag har nya kriser skapats och cykeln börjat om.

Krasst uttryckt har kris varit den enda hårdvaluta landet haft.

Detta agerande är nu vid vägs ände, eftersom omvärlden inte accepterar det. När Nordkorea framhärdat i sina kärnvapenansträngningar har landet korsat det internationella samfundet.

Sydkorea har sedan den tidigare presidenten, Lee, markerat att nya militära attacker mot landet kommer att mötas militärt. Ett par mycket allvarliga händelser bidrog till förändringen, som jag tolkar det. Den ena var sänkningen av korvetten Cheonan, där 46 unga sydkoreaner miste livet för något år sedan, men där Sydkorea ändå sökte en politisk hantering av frågan som också till slut hamnade i FNs säkerhetsråd. Den andra var artilleribeskjutningen av öar i västerhavet, där ytterligare ett antal människor dog.

Nordkorea uttalar nu hot inte bara mot Sydkorea utan också mot amerikanska baser i Asien och hotar därtill det amerikanska fastlandet med angrepp. Jag undrar om Nordkorea verkligen reellt har någon substantiell strategisk förmåga, eller operativa kärnvapen. Men USA sänder mycket tydliga signaler både genom nya åtaganden att försvara Sydkorea, och genom att markera militär närvaro i regionen med strategiskt flyg.

Märk väl att Sverige har fem officerare i Panmunjom, på gränsen mellan Syd- och Nordkorea. De ska nu känna vårt stöd. Jag skriver detta som privatperson, men jag har varit där vid ett par tillfällen i mina tidigare uppdrag. Sverige har deltagit i NNSC i nära 60 år och är ett av de länder som gjort mest engagerade insatser för freden och därmed demokratin på den koreanska halvön. Det är jag mycket stolt över, liksom över den sydkoreanska demokratin.

Nordkorea måste avstå från hot och vända om i riktning mot samtal med omvärlden. En konflikt kan de inte vinna, men min oro är för civila liv.

Insatserna är helt enkelt för höga.

Men hur lyckas han själv med intressena?

Rådberg kommer från Trollhättan. I Trollhättan ligger Volvo Aero. Volvo Aero levererar motorer till Gripen C/D. Rådberg är helt emot utveckling av Gripen E/F. Men vilken motor tror ni Rådberg vet att Gripen E/F – det flygplan han inte vill ha – skall ha? En nytillverkad eller en från Trollhättan? Vad tror ni Rådberg anser?

Läs dessa utdrag från riksdagens budgetdebatt 15 december 2011.

Anf. 16 PETER RÅDBERG (MP) replik:
“Då drar i alla fall jag slutsatsen att det inte behövs någon E/F-variant.”

Anf. 8 PETER RÅDBERG (MP):
“Väljer regeringen och Socialdemokraterna en E/F-motor framför en Volvo RM12-motor kommer Volvo att lägga ned sin verksamhet vad gäller motorer till Gripen. Det är inget hot utan den verklighet som Volvo Aero kommer att stå inför om riksdagen fattar detta beslut. Om Volvo inte får några fler uppdrag kommer deras kompetens att snabbt utarmas, vilket får till följd att verksamheten inom kort kommer att läggas ned.”

“Anf. 86 Försvarsminister STEN TOLGFORS (M) replik:
Fru talman! Jag måste säga att Peter Rådbergs argumentation tidigare i dag gjorde mig djupt betänksam. Först berättar han att han är emot Gripen E/F, att den är onödig, fel, kostsam, men han vet vilken motor flygplanet ska ha. Fascinerande! Ett plan han inte vill ha ska ha en motor som han vill ha. Han påstår också att han vet vilken leverantör det ska vara till det framtida flygplanets motorer. Intressant nog, och det är såklart en ren slump, kommer leverantören från hans hemort. Vad är det för sätt att bedriva industripolitik, Peter Rådberg? Det är precis det vi ska bort från. Det är inte ett trovärdigt agerande.”

Allmänintresse eller särintresse? Väl utredd ståndpunkt i enlighet med försvarsmaktens behov eller att gynna egen valkrets?

Märk väl att detta inte på något sätt är en kritik mot det berörda företaget, som gjort mycket bra bl.a. som motorleverantör för C/D.

Märk väl att det endast funnits ett stilleståndsavtal, inte ett fredsavtal, på plats sedan Koreakriget, som började 1950.

Det är en underdrift att säga att Nordkoreas tonläge är högt. Det går helt enkelt inte att hota omvärlden med så mycket mer än kärnvapenanfall. Vad skulle det vara?

Dock kan vi inte alls ta för givet att Nordkorea har operativa kärnvapen eller bärare. Smutsiga bomber och olika förstadier till kärnvapen må möjligen vara en annan sak, efter tre utförda kärnvapentest.

Nordkoreas agerande brukar följa ett mönster, där landet skapar allvarliga kriser för att nå fördelar, men där landet ändå aktat sig för krig. Kris är den enda handelsvara landet har.

Anledning till oro finns då stämningen i Nordkorea drivs upp så högt att risk för misstag inte kan ignoreras. Inte heller nordkoreanska militära provokationer kan uteslutas. Under de senaste åren har vi sett sänkningen av den sydkoreanska korvetten Cheonan och artilleribeskjutning av öar, väster om fastlandet. Ett femtiotal sydkoreaner förlorade livet i dessa händelser.

Den nya presidenten Park har tidigare markerat en vilja till dialog med Nordkorea, en vilja som belönats illa. Tidigare presidenten Lee markerade att Sydkorea inte kan att acceptera ytterligare militära attacker.

Nordkorea kan aldrig vinna en militär konflikt med omvärlden. Likväl får en sådan konflikt aldrig komma till stånd. Nordkorea har tiotusen artilleripjäser, som kan nå Seoul. Civila liv måste skyddas på den koreanska halvön.

Hur hot mot omvärlden skulle bidra till att förbättra situationen för Nordkorea är svårt att förstå. Det går dock aldrig att bortse från inrikespolitiska maktspel som en stark faktor i det så avskärmade Nordkoreas agerande.

Insatsen ISAF i Afghanistan är under neddragning inför 2014. Afghanistan diskuteras inte längre så frekvent i politik och media – i vart fall inte i jämförelse med hur det var för några år sedan. Svenska soldater är numera sällan inblandade i stridigheter.

I bästa fall beror detta på att motståndet fått svårare att verka på grund av den internationella insatsen. I sämsta fall beror det på att talibaner och andra grupperingar inväntar ISAFs slut och hemtagning av de internationella trupperna.

För mig är det viktigt att understryka att den svenska närvaron har gjort skillnad. Tusentals unga svenskar har lagt lång tid av sina liv och genomgått betydande utmaningar för att hjälpa landet till en bättre framtid. Utan detta skulle ingen neddragning alls kunna ske.

Minskad debatt och rapportering om insatsen får inte innebära att den glöms, eller att soldaternas insatser kommer i skymundan. Jag tycker att erfarenheter av tidigare insatser nog har varit att de alltför snabbt försvinner ur det allmänna medvetandet och att det kan uppfattas som underligt för de som medverkat.

Sverige har förlorat fem unga människor i Afghanistan och flera har skadats. Jag pratade länge igår med en anhörig till en av de soldater vi så tragiskt förlorat. Det var ett mycket värdefullt möte.

De som deltagit har varit i Afghanistan för att de sett vikten av insatsen och för att de velat göra en viktig insats för sitt land. Insatsens vikt är något som politiken ofta har understrukit.

I ansvaret för insatsen ingår att stödja de som verkar i den nu och att minnas de utomordentliga insatser som svenska soldater har gjort genom åren. ISAF varken kan eller får bli en bortglömd insats.

En viktig faktor är dess rörlighet. På någon minut kan Archer komma körande, stanna och göras klar för avfyrning. På någon minut kan den sedan lämna platsen efter avfyrat skott.

Ett mer stationärt artillerisystem kan sannolikt räkna med en överlevnadstid på minuter, gissar jag, mot en avancerad motståndare. Därefter har det lokaliserats med artilleriradar och bekämpats. När en fiende uppträder så mot Archer står den inte längre kvar på platsen att bekämpa, eftersom pjäsen är integrerad på en dumper och så rörlig.

Men Archers fördelar är fler, både vad gäller skydd för personalen, informationsteknik och laddning.

Generellt är det vid anskaffning av nya system alltid en avvägning hur länge utgående system skall bibehållas. Det är såklart en fråga om ekonomi, men i hög grad också om Försvarsmaktens förmåga att använda två system samtidigt och att integrera det nya. Personal måste växlas från det gamla till det nya systemet. (Helikopterpiloter och tekniker måste t.ex. utbildas på nya inkommande system) Ibland kan det vara så att det gamla systemet är givarsystem till det nya, när det vidareutvecklas (Gripen har byggts om från A/B till C/D, vilket också delvis gäller för Archer.)

När det gäller artilleri har Sverige beställt 24 nya Archersystem, som är på ingående. De har en bättre förmåga än sina föregångare. Antal kan alltid diskuteras, det lämnar jag till nuvarande försvarspolitiker, men är aldrig den enda relevanta variabeln och en växling mellan gammalt och nytt måste alltid hanteras.

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Materiel-och-teknik/vapen/haubits-77-B-Dumper/

Jag ser om filmen “Bully” på Svt1. Den borde vara obligatorisk för alla i skolans värld.

Mobbning är det klenaste jag vet, när många starka ger sig på en ensam svag. För det är så forskningen säger att det ofta är. De som ger sig på andra är inte själva svaga, utan får en kick av att ge sig på andra. De är senare i livet överrepresenterade i drogmissbruk, våld och kriminalitet. Och sedan finns svansen…

De som utsätts är däremot ofta “svaga”. Killar kan vara fysiskt svagare, men det är känsligheten det handlar om. De tar åt sig. De blir sårade. Därför är de effektiva att ge sig på.

Att möta mobbning kräver kunskap. Kunskap om hur mobbning upptäcks och stoppas kan göra så att vuxenvärlden inte tittar bort – för så upplever alltför många barn att det är. Men det krävs också ledarskap och ansvarsutkrävande av skolan och av enskilda. Mobbning är ofta brott – misshandel, olaga hot, förtal etc och skall bemötas som det.

Mobbning är inte ödesbestämt. Det är inte oundvikligt eller opåverkbart. Tvärtom visar forskningen att skolans sociala klimat gör att mobbningsfrekvensen i högsta grad är påverkbar av skolan.

Framförallt är mobbning aldrig den drabbades fel.

Alla lärare, skolledare, vaktmästare, bespisningspersonal och skolpolitiker borde utbildas i forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning och skolan åläggas att använda dem.

Skolan har haft för stor frihet att arbeta som den vill och politikens bristande krav har lett till att tusentals barn farit illa i onödan. Barn är via skolplikten skyldiga att vistas i en miljö där vuxna inte garanterar deras säkerhet.

Läs gärna professor Dan Olweus forskning, ta del av arbetet i Sollentuna och Helsingborg, följ “Måns Jenningers minnesfond” på Facebook.

100.000 barn tros vara mobbade i den svenska skolan.

Jag kan aldrig förlika mig med det.

http://www.svt.se/dox/bully

Därför följer landets agerande en ständig cykel:
1. Nordkorea utför oacceptabla handlingar – testar kärnvapen, vapenbärare eller attackerar Sydkorea militärt, såsom vid sänkningen av korvetten Cheonan.
2. Därefter inträder allvarlig kris och iskyla i relation till omvärlden.
3. Detta följs småningom av öppningar för samtal eller förhandlingar, vars syfte och resultat är ekonomiska fördelar för Nordkorea.
4. Efter ett tag kommer sedan nästa kris och cykeln börjar om.

Nordkorea har nu utfört landets tredje kärnvapensprängning. En handling som är fullständigt oacceptabel. Den följer också på uppskjutningen av vad Nordkorea påstår vara en civil raket, men omvärlden uppfattar som en potentiell vapenbärare.

Det är dock oklart exakt vilken nukleär förmåga Nordkorea har. För att kombinera kärnvapen och bärraket effektivt vill landet kunna miniatyrisera stridsspetsar. Det är en viktig fråga att analysera huruvida Nordkorea kan detta eller är på väg att lära sig detta.

En allvarlig risk med Nordkoreas kärnvapenprogram är spridning av kunskap till andra liknande länder eller organisationer. Sådant kunnande är likaså gångbar internationell valuta, för ett land i avsaknad av fungerande ekonomi och demokratisk kompass.

Nordkorea har naturresurer, men ingen förmåga att dra nytta av dem. Det råder matbrist, periodvis ren svält och militären prioriteras före barns möjlighet att slippa undernäring. Landet har hundratusentals människor – politiska fångar – i Gulagläger i norra delen av landet. Brott mot snart sagt alla de mänskliga fri- och rättigheterna är normaltillståndet för befolkningen.

Nordkorea har traditionellt nära relationer till Kina, men landet blir en allt större belastning för Kina. Kina handlar med Sydkorea i betydande omfattning. Ingen kan känna tillfredsställelse över en så instabil granne som Nordkorea.

Den dag förändringen kommer i Nordkorea behöver världen vara förberedd. Tysklands återförening ter sig – hur fantastisk den än var – förhållandevis mindre utmanande i jämförelse med arvet efter Nordkorea, en omvandling av Nordkorea eller möjligen en återförening av Korea, om den önskas av befolkningen.

Befolkningen i norr bär för generationer med sig effekter av undernäring, felutbildning, isolering och förtryck. Landet saknar varje form av infrastruktur att bygga på.

Det måste vara ett internationellt intresse att understödja Korea när den dagen kommer. Fram till dess gäller tydlighet i kritiken av Nordkorea och i stödet för de länder som hotas av Nordkorea.

Sydkorea visar vad hela Korea skulle kunna vara. Fritt, demokratiskt, rättsstat, rikt och ett av världens mest framtidsinriktade länder.

Valfrihet är viktigt för kommunerna alltså – men inte för människor, om Löfven får bestämma. Men den valfrihet som är viktig att värna är medborgarnas, inte just kommunernas.

Han motiverar detta: “Det är väl sällan så att medborgarna kräver tio utförare till.” Men lagstadgad rätt att etablera alternativ ger knappast störst effekt i Stockholm, Nacka eller andra kommuner där det redan finns många alternativ. Det ger störst effekt i de ofta mindre kommuner som traditionellt försökt stoppa alla alternativ och som varken har friskolor eller alternativ inom vård eller omsorg.

Ju färre alternativ det finns – desto mer brukar socialdemokratiska kommunpolitiker vara mot just alternativ.

Det är också i mindre utflyttningskommuner som elevbristen Löfven nämner blir tydlig. Samtidigt kunde skola, vård och omsorg av hög kvalitet kunna stärka dessa orters attraktionskraft.

Egentligen handlar dagens utspel mer om intern manövrering inför kommande debatt om “vinster i välfärden”, än om att Löfven försöker lösa ett stort samhällsproblem av för stor valfrihet för elever, äldre och patienter.

Intressant nog var miljöpartiet drivande när vi våren 2006 införde fri etableringsrätt för förskolor. Undrar hur dom, som alltid värnat friskolor och alternativ, ser på Löfvens nya “Lagen om inskränkning av människors valfrihet”.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5324309