Karlberg – Försvarsmaktens hjärta?

Det var en gång två bröder. Eller rättare sagt halvbröder. Den ene byggde ett hus. Den andre ett imperium. Bara huset står kvar.

Till saken hör att dom hade en kunglig far. Karl IX. Men kung var pappa Karl ju inte från början. Faktiskt en bit därifrån. Han kom efter sina storebröder i arvsföljden och också efter brorsbarn. Men sådant visade sig kunna ändras.

Den broder som föddes i äkta säng kom i sin tur att bli kung 1611. Men striden om den svenska kronan var inte avgjord, eftersom den polska Vasagrenen inte gav upp sina anspråk.

Den broder som tillkom i Karls möte med prästdottern Karin adlades småningom, blev hög militär och ådrog sig svår reumatism under en långvarig vistelse i en polsk fängelsehåla. Carl Carlsson Gyllenhielm kom därför att önska sig ett varmt och rekorderligt hus utanför Stockholm.

Den mer upphöjde brodern önskade sig seger i Polen och i Tyskland. Och fick det också, men han föll 1632, samma år som hans kusin och polske konkurrent om den svenska tronen, Sigismund, dog.

Huset heter Karlbergs slott och fungerar i utbyggd version som världens äldsta eller – ok då – näst äldsta – ännu verksamma officersutbildning. Den är dock 10 år äldre än West Point.

Långt ifrån alla har sett vilken historisk och kulturhistorisk skatt Karlbergs slott är. Ägarna har hört till landets mest intressanta under sin tid. En tid efter byggherren kom bl.a. Magnus Gabriel de la Gardie, innan slottet blev kungligt 1688.

Karlberg är som en spegel av svensk historia. Där finns Karl XII:s studerkammare och på väggen, om jag minns rätt, ett brev till fadern om den unge Karls önskan att följa honom på slagfältet.

Och mitt bland 1600-talets bataljmålningar och plaketter över i geografiskt och tidsmässigt fjärran krig stupade Karlbergsofficerare, så sitter nutidens elever och studerar.

Tala om fantastisk skolmiljö. Karlberg är, som jag ser det, också något av hjärtat i den svenska Försvarsmakten.

Annons

Det lokala, nationella och globala i amerikansk politisk kultur

Jag vet knappt vad ett sviskon är. Men jag vet precis hur stor betydelse ett sviskon kan ha.

Jag tänkte försöka ge en lite annorlunda bild av hur amerikansk politisk kultur skiljer sig från svensk. Och det är där sviskonet kommer in.

I Sverige är politiken ofta horisontell, det vill säga politiker och partier uttrycker generella uppfattningar och värderingar. Man är t.ex. för eller mot frihandel. Oftast för.

Man inser att Sverige inte alltid vinner varje affär, när handeln är fri. Men man inser också att vårt välstånd bygger på öppet utbyte med andra länder och ekonomier. Konkurrenstrycket ger starkare företag och bättre priser för konsumenter. Exporten gör att jobb kan skapas och bli kvar i landet. Världsekonomin och välståndsutvecklingen gynnas av växande handel. Ekonomin fungerar helt enkelt bättre.

I riksdagen ses fri handel närmast som en värdering, som delas av snart sagt alla, från socialdemokrater till moderater.

Så är det inte på samma sätt i USA. Visst skiljer sig värderingar och generella uppfattningar mellan partierna, t.ex vad gäller synen på handel. Men i USA är politikens orientering på ett helt annat sätt än här vertikal. Det är effekterna av fri handel på den egna valkretsen som styr hur man ser på internationella handelsavtal.

Och nu kommer sviskonet kommer in, liksom bilarna, för att ta två exempel.

Jag mötte en kongressledamot, som var mycket starkt för en friare handel. Vi fann alltså varandra snabbt. Det skäl han pekade på var att för hans valkrets i Kalifornien var export av sviskon mycket viktig. Mest det. Ett nytt världshandelsavtal vore bra för exporten av sviskon och därför bra för valkretsen och därför bra för honom som lokal företrädare. Det lilla gav det stora. Gott så.

Jag mötte vid samma tillfälle också en ledamot från Michigan. Han var fullkomligt emot en friare handel, eftersom det skulle kunna slå ut delar av bilindustrin i hans valkrets. Att bli bättre för att möta konkurrensen var inte den första reaktionen.

Den som vill få igenom ett frihandelsavtal i kongressen behöver alltså sannolikt finna ett par hundra sviskon, eller rättare sagt amerikanska produkter som skulle gynnas av friare handel och som är centrala för valkretsarnas ekonomi. Detta spelar stor roll.

Argument som att världsekonomin gynnas, att landets tillväxt generellt stärks, eller att fattiga länder kan handla sig rika biter inte alls lika mycket som jag tror att de gör i Sverige.

Jag säger inte att svenska politiker nödvändigtvis måste ha rätt, både globala, nationella och lokala effekter har sin vikt. Bara att de lokala produkternas – som sviskonet – betydelse är större än många tror. Hur tar man upp det i statskunskapen?

Att återupprätta Torgny

-”Det vart inte mer än så här för mig i livet.”

Han sa det så klart med stor sorgsenhet i rösten.

Vi hade stannat i min gamla hemstad för att äta lunch. Vi hade gått in på pizzerian och satt oss att äta, när han kom fram.

-”Tjena Tolgfors. Ja, du känner inte mig, men jag kände din syster.” Han sa det på lika bred värmländska som jag själv en gång hade och fortfarande kan falla in i.

-”Tjena Tolgförs. Du kännernte mej, män ja kände syrran din. Ja re vartnte mer än så här för mej i live.”

Det blev början på ett samtal som jag minns väl än idag, flera år senare och som lämnade mig med rätt många rätt svåra frågor om Sverige.

Han hade suttit med ett par gubbar i, som det såg ut, övre 50-årsåldern. På bordet framför dom verkade det stå ett par öl fler än det fanns gubbar runt bordet.

Torgny var själv kanske 38. Han hade ”blett kvar i stan”, som han berättade. Jobb hade han inte och hade väl egentligen aldrig riktigt haft. Inte för att han inte ville – men för att han aldrig lyckats nå en fast anställning.

Skolan hade gått sådär. Praktisk linje på gymnasiet. Som också gått sådär. Någon tjej hade han inte träffat – men verkligen saknat. Jag gissar att han mött alla som fanns i vår lilla stad rätt många gånger – och dom honom.

Men här är grejen med Torgny. Han är snäll. Man lyssnar till honom. Han vill väl. Han har drömt om jobb. Om familj. Om ett vanligt liv. Men efter ett antal år börjar drömmen att slockna. När självkänslan försvinner. En dröm blir då nästan något att skämmas över. För vad säger andra till den som inte mycket har men ändå vågar drömma?

Och hur stor är sannolikheten att drömmen slår in?

Hur är då chansen för att våga söka och klara skola? För att våga söka, få och flytta till jobb? För att träffa någon och hinna ikapp i livet?

Det finns inget att fördöma med Torgny, men mycket att stärka. Poängen heter återupprättad självkänsla och självförtroende. Han måste våga drömma och därför våga sträva. Tänk om allt han hade behövt i livet var en enda god referens?

Torgny finns på riktigt. Men jag har ändrat både hans namn och i hans berättelse. Berättelsen är nämligen allmängiltig. Jag tror att det finns många Torgny i landet.

Hade kanske Torgny kunnat vara jag – om chanserna aldrig hade kommit? Om chanserna aldrig hade tagits? Kanske kunde han ha varit du?

Torgny visar att politikens svåraste frågor ofta är de alldeles mänskliga. Det som samhället – dvs vi – och inte staten – dvs politiken – egentligen bör hantera. Det nära. De frågor som ligger utanför det politiken brukar ta tag i och bygga system för. Hur formar man t.ex. en arbetsmarknadspolitik, som ger människor deras första chans och i egna ögon kanske sista möjlighet, genom att återupprätta dom som personer?

För det kan vara det som Torgny behöver. Sedan kan resten fungera.  

 

 

Risk för nya robotprov

Dessvärre skulle det vara förenligt med nordkoreansk logik och tidigare uppträdande att genomföra ett missiltest, i en någorlunda nära framtid.

Det spekuleras i internationell media om en missil denna gång skulle kunna sändas iväg i en riktning som gör att den passerar ovanför Japan. Så har nämligen skett förr. Japan har de senaste åren också blivit allt mer oroat av Nordkoreas agerande.

Det förefaller som att USA tar situationen på stort allvar och vidtar åtgärder som ligger utanför det normala för att skydda t.ex. Guam. Försvarsministern Chuck Hagel har markerat att hot av den karaktär som Nordkorea uttalat måste tas på allvar.

Idag kom uppgifter om att Nordkorea flyttat en medeldistansmissil, av Musodan-typ till Östkusten. Detta kan också tyda på kommande provuppskjutning. Ingen vill tro på mer, ingen kan utesluta det, men jag vet ingen som idag bedömer att något mer kommer att ske.

Bakom de senaste dagarnas nordkoreanska kodspråk om att landet kan utföra en “avancerad, mindre, lättare och diversifierad kärnvapenattack”, så ligger att man vill signalera till omvärlden att man har teknik som möjliggör så små stridsspetsar att de kan bäras av t.ex. långdistansrobotar. Huruvida det verkligen är så att man har operativa vapen av den typen är dock synnerligen diskutabelt. Få, om någon, tror nog att så är fallet.

När jag var i Sydkorea våren 2011 träffade jag försvarsminister Kim Kwan-jin, som syns i svensk media nu, utrikesminister Kim Sung-hwan och den förre presidentens utrikespolitiska rådgivare Chun Yung-woo.

Nordkoreas traditionella taktik att söka upptrappning för att nå eftergifter från omvärlden har inte fungerat. De saknar en strategi för att reversera situationen. Det må vara svårt att förstå, men för Nordkorea framstår sannolikt en amerikansk invasion som ett hot som finns på riktigt. De har noterat vad som hände regimerna i Irak, Libyen och Afghanistan. Men fruktar man att andra länder skall agera så borde det rationella vara att avstå från att hota andra, inte att hota andra med krig.

Strategiska frågor och Korea

Igår skrev jag om hur den nordkoreanska strategin att skapa kris för att vinna ekonomiska fördelar inte längre fungerar, eftersom omvärlden inte accepterar den längre. Problemet är att Nordkorea inte insett detta och ännu saknar vilja, förmåga och politisk beredskap att ta ner konfliktnivån igen, utan hjälp av omvärldens eftergifter. Hittills har detta lett till ytterligare upptrappning, i enlighet med den gamla nordkoreanska logiken.

Det finns en allvarlig risk för misstag, särskilt som de militära direktkontakterna har klippts av av Nordkorea.

Men också de säkerhetspolitiskt strategiska frågorna är viktiga. Detta är min bild av dem.

Kina är verkar trött på den nordkoreanska statsledningen, som inte längre går att kontrollera för sin stora granne. Kina bidrar därmed till att försörja ett land som tackar med att skapa allvarliga problem, också för Kina. Trots att Nordkorea är beroende av Kina. Det är ett problem i sig, för en stormaktsgranne.

Men huvudorsaken till att Kina inte alls vill se ett aggressivt Nordkorea eller ett Nordkorea med kärnvapen, är att det är destabiliserande i regionen och därtill skadar Kinas egna nationella intressen. Nordkoreas aggressiva agerande drar nämligen amerikanskt intresse till sig och ökar den amerikanska närvaron på den koreanska halvön, i Kinas närområde.

Skulle det komma till konflikt från Nordkoreas sida har Kina inget intresse av att försvara en hopplös nordkoreansk regim i sig.

Däremot vill Kina sannolikt inte se ett återförenat Korea, eller en situation där Sydkorea och USA – eller för den delen andra västländer – har militär närvaro på den koreanska halvöns norra halva, eller svarar för säkerheten där efter den nordkoreanska regimens fall. Det skulle nämligen göra att USA kom att ha närvaro alldeles invid den kinesiska gränsen. Det har hänt förut, på 1950-talet – och då ingrep Kina. Oviljan mot amerikansk närvaro invid Kinas gräns består, även om det är svårt att se att det skulle leda till militär konflikt idag. Situationen är på flera sätt annorlunda nu.

Det är tvärtom omöjligt att se någon lösning på det nordkoreanska problemet som inte innebär att USA och Kina måste komma överens och samverka. Kina lär förstå att eventuella Nordkoreanska angrepp mot Sydkorea slås tillbaka av Sydkorea och USA, men nog inte värst mycket mer än så.

Eftersom den nordkoreanska regimen inte är stabil, kan den komma att falla redan om den utlöser en mindre konflikt. Efter detta måste en situation med ett ingenmansland undvikas – ett läge där ingen kan, vill eller tillåts gå in för att stabilisera hela det nordkoreanska området.

Man bör ha klart för sig att dimensionen av den humanitära utmaningen och uppgiften att återuppbygga och demokratisera Nordkorea är av en helt annan skala än utmaningarna i 1990-talets Central- och Östeuropeiska länder. Det kommer att kräva många års mycket omfattande engagemang av det internationella samfundet. Ingen aktör kan klara det på egen hand.

I slutändan kommer därtill utvecklingen på den koreanska halvön också att ge en fingervisning av hur starkt Kina ser sig självt, relativt USA, i regionen. Detta kommer gå att avläsa i kinesiska reaktioner på USAs agerande, den kommande tiden. Det pågår sedan en tid en kraftmätning om närvaron i Kinesiska sjön, där Kina markerar mot amerikansk närvaro.

USA och Kina har dock nu ett alldeles gemensamt intresse av att situationen i Korea inte trappas upp och av att samverka emot detta.

Insatserna för höga på koreanska halvön

Jag är mycket oroad över Nordkoreas agerande och situationen på den koreanska halvön.

Jag har tidigare skrivit om hur Nordkoreas agerande har följt ett mönster. Landet har dragit sig ur samtal, skapat kriser som t.o.m kunnat ha militära inslag, för att sedan till slut acceptera samtal i utbyte mot ekonomiska fördelar. Efter ett tag har nya kriser skapats och cykeln börjat om.

Krasst uttryckt har kris varit den enda hårdvaluta landet haft.

Detta agerande är nu vid vägs ände, eftersom omvärlden inte accepterar det. När Nordkorea framhärdat i sina kärnvapenansträngningar har landet korsat det internationella samfundet.

Sydkorea har sedan den tidigare presidenten, Lee, markerat att nya militära attacker mot landet kommer att mötas militärt. Ett par mycket allvarliga händelser bidrog till förändringen, som jag tolkar det. Den ena var sänkningen av korvetten Cheonan, där 46 unga sydkoreaner miste livet för något år sedan, men där Sydkorea ändå sökte en politisk hantering av frågan som också till slut hamnade i FNs säkerhetsråd. Den andra var artilleribeskjutningen av öar i västerhavet, där ytterligare ett antal människor dog.

Nordkorea uttalar nu hot inte bara mot Sydkorea utan också mot amerikanska baser i Asien och hotar därtill det amerikanska fastlandet med angrepp. Jag undrar om Nordkorea verkligen reellt har någon substantiell strategisk förmåga, eller operativa kärnvapen. Men USA sänder mycket tydliga signaler både genom nya åtaganden att försvara Sydkorea, och genom att markera militär närvaro i regionen med strategiskt flyg.

Märk väl att Sverige har fem officerare i Panmunjom, på gränsen mellan Syd- och Nordkorea. De ska nu känna vårt stöd. Jag skriver detta som privatperson, men jag har varit där vid ett par tillfällen i mina tidigare uppdrag. Sverige har deltagit i NNSC i nära 60 år och är ett av de länder som gjort mest engagerade insatser för freden och därmed demokratin på den koreanska halvön. Det är jag mycket stolt över, liksom över den sydkoreanska demokratin.

Nordkorea måste avstå från hot och vända om i riktning mot samtal med omvärlden. En konflikt kan de inte vinna, men min oro är för civila liv.

Insatserna är helt enkelt för höga.

Rådberg (mp) om Gripen

Peter Rådbergs (mp) förhållande till JAS Gripen är fascinerande. Om jag förstod gårdagens Aftonbladet rätt anser han att det är att sakna moralisk kompass att arbeta för SAAB eller JAS Gripen. (Rud Pedersen kommenterar aldrig vilka kunder företaget har) Ett års karens efter avslutat uppdrag som försvarsminister skulle inte vara nog för att klara att hålla isär olika intressen.

Men hur lyckas han själv med intressena?

Rådberg kommer från Trollhättan. I Trollhättan ligger Volvo Aero. Volvo Aero levererar motorer till Gripen C/D. Rådberg är helt emot utveckling av Gripen E/F. Men vilken motor tror ni Rådberg vet att Gripen E/F – det flygplan han inte vill ha – skall ha? En nytillverkad eller en från Trollhättan? Vad tror ni Rådberg anser?

Läs dessa utdrag från riksdagens budgetdebatt 15 december 2011.

Anf. 16 PETER RÅDBERG (MP) replik:
“Då drar i alla fall jag slutsatsen att det inte behövs någon E/F-variant.”

Anf. 8 PETER RÅDBERG (MP):
“Väljer regeringen och Socialdemokraterna en E/F-motor framför en Volvo RM12-motor kommer Volvo att lägga ned sin verksamhet vad gäller motorer till Gripen. Det är inget hot utan den verklighet som Volvo Aero kommer att stå inför om riksdagen fattar detta beslut. Om Volvo inte får några fler uppdrag kommer deras kompetens att snabbt utarmas, vilket får till följd att verksamheten inom kort kommer att läggas ned.”

“Anf. 86 Försvarsminister STEN TOLGFORS (M) replik:
Fru talman! Jag måste säga att Peter Rådbergs argumentation tidigare i dag gjorde mig djupt betänksam. Först berättar han att han är emot Gripen E/F, att den är onödig, fel, kostsam, men han vet vilken motor flygplanet ska ha. Fascinerande! Ett plan han inte vill ha ska ha en motor som han vill ha. Han påstår också att han vet vilken leverantör det ska vara till det framtida flygplanets motorer. Intressant nog, och det är såklart en ren slump, kommer leverantören från hans hemort. Vad är det för sätt att bedriva industripolitik, Peter Rådberg? Det är precis det vi ska bort från. Det är inte ett trovärdigt agerande.”

Allmänintresse eller särintresse? Väl utredd ståndpunkt i enlighet med försvarsmaktens behov eller att gynna egen valkrets?

Märk väl att detta inte på något sätt är en kritik mot det berörda företaget, som gjort mycket bra bl.a. som motorleverantör för C/D.

Extremt tonläge på koreanska halvön

Spänningen på den koreanska halvön är oroande hög. Nordkorea hävdar sig vara redo för fullskaligt krig och atombombsanfall i “förebyggande syfte”. Landet signalerar att man drar sig ur mekanismer för stabilitet, som trots allt finns på den koreanska halvön.

Märk väl att det endast funnits ett stilleståndsavtal, inte ett fredsavtal, på plats sedan Koreakriget, som började 1950.

Det är en underdrift att säga att Nordkoreas tonläge är högt. Det går helt enkelt inte att hota omvärlden med så mycket mer än kärnvapenanfall. Vad skulle det vara?

Dock kan vi inte alls ta för givet att Nordkorea har operativa kärnvapen eller bärare. Smutsiga bomber och olika förstadier till kärnvapen må möjligen vara en annan sak, efter tre utförda kärnvapentest.

Nordkoreas agerande brukar följa ett mönster, där landet skapar allvarliga kriser för att nå fördelar, men där landet ändå aktat sig för krig. Kris är den enda handelsvara landet har.

Anledning till oro finns då stämningen i Nordkorea drivs upp så högt att risk för misstag inte kan ignoreras. Inte heller nordkoreanska militära provokationer kan uteslutas. Under de senaste åren har vi sett sänkningen av den sydkoreanska korvetten Cheonan och artilleribeskjutning av öar, väster om fastlandet. Ett femtiotal sydkoreaner förlorade livet i dessa händelser.

Den nya presidenten Park har tidigare markerat en vilja till dialog med Nordkorea, en vilja som belönats illa. Tidigare presidenten Lee markerade att Sydkorea inte kan att acceptera ytterligare militära attacker.

Nordkorea kan aldrig vinna en militär konflikt med omvärlden. Likväl får en sådan konflikt aldrig komma till stånd. Nordkorea har tiotusen artilleripjäser, som kan nå Seoul. Civila liv måste skyddas på den koreanska halvön.

Hur hot mot omvärlden skulle bidra till att förbättra situationen för Nordkorea är svårt att förstå. Det går dock aldrig att bortse från inrikespolitiska maktspel som en stark faktor i det så avskärmade Nordkoreas agerande.

Glöm inte Afghanistanveteranerna

Afghanistanveteranerna får inte glömmas.

Insatsen ISAF i Afghanistan är under neddragning inför 2014. Afghanistan diskuteras inte längre så frekvent i politik och media – i vart fall inte i jämförelse med hur det var för några år sedan. Svenska soldater är numera sällan inblandade i stridigheter.

I bästa fall beror detta på att motståndet fått svårare att verka på grund av den internationella insatsen. I sämsta fall beror det på att talibaner och andra grupperingar inväntar ISAFs slut och hemtagning av de internationella trupperna.

För mig är det viktigt att understryka att den svenska närvaron har gjort skillnad. Tusentals unga svenskar har lagt lång tid av sina liv och genomgått betydande utmaningar för att hjälpa landet till en bättre framtid. Utan detta skulle ingen neddragning alls kunna ske.

Minskad debatt och rapportering om insatsen får inte innebära att den glöms, eller att soldaternas insatser kommer i skymundan. Jag tycker att erfarenheter av tidigare insatser nog har varit att de alltför snabbt försvinner ur det allmänna medvetandet och att det kan uppfattas som underligt för de som medverkat.

Sverige har förlorat fem unga människor i Afghanistan och flera har skadats. Jag pratade länge igår med en anhörig till en av de soldater vi så tragiskt förlorat. Det var ett mycket värdefullt möte.

De som deltagit har varit i Afghanistan för att de sett vikten av insatsen och för att de velat göra en viktig insats för sitt land. Insatsens vikt är något som politiken ofta har understrukit.

I ansvaret för insatsen ingår att stödja de som verkar i den nu och att minnas de utomordentliga insatser som svenska soldater har gjort genom åren. ISAF varken kan eller får bli en bortglömd insats.

24 Archer beställda

Sverige och Norge har beställt 24 nya och mycket moderna Archer-enheter vardera. Det Archersystem som nu kommer är på flera sätt överlägset det gamla artilleriet.

En viktig faktor är dess rörlighet. På någon minut kan Archer komma körande, stanna och göras klar för avfyrning. På någon minut kan den sedan lämna platsen efter avfyrat skott.

Ett mer stationärt artillerisystem kan sannolikt räkna med en överlevnadstid på minuter, gissar jag, mot en avancerad motståndare. Därefter har det lokaliserats med artilleriradar och bekämpats. När en fiende uppträder så mot Archer står den inte längre kvar på platsen att bekämpa, eftersom pjäsen är integrerad på en dumper och så rörlig.

Men Archers fördelar är fler, både vad gäller skydd för personalen, informationsteknik och laddning.

Generellt är det vid anskaffning av nya system alltid en avvägning hur länge utgående system skall bibehållas. Det är såklart en fråga om ekonomi, men i hög grad också om Försvarsmaktens förmåga att använda två system samtidigt och att integrera det nya. Personal måste växlas från det gamla till det nya systemet. (Helikopterpiloter och tekniker måste t.ex. utbildas på nya inkommande system) Ibland kan det vara så att det gamla systemet är givarsystem till det nya, när det vidareutvecklas (Gripen har byggts om från A/B till C/D, vilket också delvis gäller för Archer.)

När det gäller artilleri har Sverige beställt 24 nya Archersystem, som är på ingående. De har en bättre förmåga än sina föregångare. Antal kan alltid diskuteras, det lämnar jag till nuvarande försvarspolitiker, men är aldrig den enda relevanta variabeln och en växling mellan gammalt och nytt måste alltid hanteras.

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Materiel-och-teknik/vapen/haubits-77-B-Dumper/