Archive for mars, 2013|Monthly archive page

Strategiska frågor och Korea

Igår skrev jag om hur den nordkoreanska strategin att skapa kris för att vinna ekonomiska fördelar inte längre fungerar, eftersom omvärlden inte accepterar den längre. Problemet är att Nordkorea inte insett detta och ännu saknar vilja, förmåga och politisk beredskap att ta ner konfliktnivån igen, utan hjälp av omvärldens eftergifter. Hittills har detta lett till ytterligare upptrappning, i enlighet med den gamla nordkoreanska logiken.

Det finns en allvarlig risk för misstag, särskilt som de militära direktkontakterna har klippts av av Nordkorea.

Men också de säkerhetspolitiskt strategiska frågorna är viktiga. Detta är min bild av dem.

Kina är verkar trött på den nordkoreanska statsledningen, som inte längre går att kontrollera för sin stora granne. Kina bidrar därmed till att försörja ett land som tackar med att skapa allvarliga problem, också för Kina. Trots att Nordkorea är beroende av Kina. Det är ett problem i sig, för en stormaktsgranne.

Men huvudorsaken till att Kina inte alls vill se ett aggressivt Nordkorea eller ett Nordkorea med kärnvapen, är att det är destabiliserande i regionen och därtill skadar Kinas egna nationella intressen. Nordkoreas aggressiva agerande drar nämligen amerikanskt intresse till sig och ökar den amerikanska närvaron på den koreanska halvön, i Kinas närområde.

Skulle det komma till konflikt från Nordkoreas sida har Kina inget intresse av att försvara en hopplös nordkoreansk regim i sig.

Däremot vill Kina sannolikt inte se ett återförenat Korea, eller en situation där Sydkorea och USA – eller för den delen andra västländer – har militär närvaro på den koreanska halvöns norra halva, eller svarar för säkerheten där efter den nordkoreanska regimens fall. Det skulle nämligen göra att USA kom att ha närvaro alldeles invid den kinesiska gränsen. Det har hänt förut, på 1950-talet – och då ingrep Kina. Oviljan mot amerikansk närvaro invid Kinas gräns består, även om det är svårt att se att det skulle leda till militär konflikt idag. Situationen är på flera sätt annorlunda nu.

Det är tvärtom omöjligt att se någon lösning på det nordkoreanska problemet som inte innebär att USA och Kina måste komma överens och samverka. Kina lär förstå att eventuella Nordkoreanska angrepp mot Sydkorea slås tillbaka av Sydkorea och USA, men nog inte värst mycket mer än så.

Eftersom den nordkoreanska regimen inte är stabil, kan den komma att falla redan om den utlöser en mindre konflikt. Efter detta måste en situation med ett ingenmansland undvikas – ett läge där ingen kan, vill eller tillåts gå in för att stabilisera hela det nordkoreanska området.

Man bör ha klart för sig att dimensionen av den humanitära utmaningen och uppgiften att återuppbygga och demokratisera Nordkorea är av en helt annan skala än utmaningarna i 1990-talets Central- och Östeuropeiska länder. Det kommer att kräva många års mycket omfattande engagemang av det internationella samfundet. Ingen aktör kan klara det på egen hand.

I slutändan kommer därtill utvecklingen på den koreanska halvön också att ge en fingervisning av hur starkt Kina ser sig självt, relativt USA, i regionen. Detta kommer gå att avläsa i kinesiska reaktioner på USAs agerande, den kommande tiden. Det pågår sedan en tid en kraftmätning om närvaron i Kinesiska sjön, där Kina markerar mot amerikansk närvaro.

USA och Kina har dock nu ett alldeles gemensamt intresse av att situationen i Korea inte trappas upp och av att samverka emot detta.

Insatserna för höga på koreanska halvön

Jag är mycket oroad över Nordkoreas agerande och situationen på den koreanska halvön.

Jag har tidigare skrivit om hur Nordkoreas agerande har följt ett mönster. Landet har dragit sig ur samtal, skapat kriser som t.o.m kunnat ha militära inslag, för att sedan till slut acceptera samtal i utbyte mot ekonomiska fördelar. Efter ett tag har nya kriser skapats och cykeln börjat om.

Krasst uttryckt har kris varit den enda hårdvaluta landet haft.

Detta agerande är nu vid vägs ände, eftersom omvärlden inte accepterar det. När Nordkorea framhärdat i sina kärnvapenansträngningar har landet korsat det internationella samfundet.

Sydkorea har sedan den tidigare presidenten, Lee, markerat att nya militära attacker mot landet kommer att mötas militärt. Ett par mycket allvarliga händelser bidrog till förändringen, som jag tolkar det. Den ena var sänkningen av korvetten Cheonan, där 46 unga sydkoreaner miste livet för något år sedan, men där Sydkorea ändå sökte en politisk hantering av frågan som också till slut hamnade i FNs säkerhetsråd. Den andra var artilleribeskjutningen av öar i västerhavet, där ytterligare ett antal människor dog.

Nordkorea uttalar nu hot inte bara mot Sydkorea utan också mot amerikanska baser i Asien och hotar därtill det amerikanska fastlandet med angrepp. Jag undrar om Nordkorea verkligen reellt har någon substantiell strategisk förmåga, eller operativa kärnvapen. Men USA sänder mycket tydliga signaler både genom nya åtaganden att försvara Sydkorea, och genom att markera militär närvaro i regionen med strategiskt flyg.

Märk väl att Sverige har fem officerare i Panmunjom, på gränsen mellan Syd- och Nordkorea. De ska nu känna vårt stöd. Jag skriver detta som privatperson, men jag har varit där vid ett par tillfällen i mina tidigare uppdrag. Sverige har deltagit i NNSC i nära 60 år och är ett av de länder som gjort mest engagerade insatser för freden och därmed demokratin på den koreanska halvön. Det är jag mycket stolt över, liksom över den sydkoreanska demokratin.

Nordkorea måste avstå från hot och vända om i riktning mot samtal med omvärlden. En konflikt kan de inte vinna, men min oro är för civila liv.

Insatserna är helt enkelt för höga.

Rådberg (mp) om Gripen

Peter Rådbergs (mp) förhållande till JAS Gripen är fascinerande. Om jag förstod gårdagens Aftonbladet rätt anser han att det är att sakna moralisk kompass att arbeta för SAAB eller JAS Gripen. (Rud Pedersen kommenterar aldrig vilka kunder företaget har) Ett års karens efter avslutat uppdrag som försvarsminister skulle inte vara nog för att klara att hålla isär olika intressen.

Men hur lyckas han själv med intressena?

Rådberg kommer från Trollhättan. I Trollhättan ligger Volvo Aero. Volvo Aero levererar motorer till Gripen C/D. Rådberg är helt emot utveckling av Gripen E/F. Men vilken motor tror ni Rådberg vet att Gripen E/F – det flygplan han inte vill ha – skall ha? En nytillverkad eller en från Trollhättan? Vad tror ni Rådberg anser?

Läs dessa utdrag från riksdagens budgetdebatt 15 december 2011.

Anf. 16 PETER RÅDBERG (MP) replik:
“Då drar i alla fall jag slutsatsen att det inte behövs någon E/F-variant.”

Anf. 8 PETER RÅDBERG (MP):
“Väljer regeringen och Socialdemokraterna en E/F-motor framför en Volvo RM12-motor kommer Volvo att lägga ned sin verksamhet vad gäller motorer till Gripen. Det är inget hot utan den verklighet som Volvo Aero kommer att stå inför om riksdagen fattar detta beslut. Om Volvo inte får några fler uppdrag kommer deras kompetens att snabbt utarmas, vilket får till följd att verksamheten inom kort kommer att läggas ned.”

“Anf. 86 Försvarsminister STEN TOLGFORS (M) replik:
Fru talman! Jag måste säga att Peter Rådbergs argumentation tidigare i dag gjorde mig djupt betänksam. Först berättar han att han är emot Gripen E/F, att den är onödig, fel, kostsam, men han vet vilken motor flygplanet ska ha. Fascinerande! Ett plan han inte vill ha ska ha en motor som han vill ha. Han påstår också att han vet vilken leverantör det ska vara till det framtida flygplanets motorer. Intressant nog, och det är såklart en ren slump, kommer leverantören från hans hemort. Vad är det för sätt att bedriva industripolitik, Peter Rådberg? Det är precis det vi ska bort från. Det är inte ett trovärdigt agerande.”

Allmänintresse eller särintresse? Väl utredd ståndpunkt i enlighet med försvarsmaktens behov eller att gynna egen valkrets?

Märk väl att detta inte på något sätt är en kritik mot det berörda företaget, som gjort mycket bra bl.a. som motorleverantör för C/D.

Extremt tonläge på koreanska halvön

Spänningen på den koreanska halvön är oroande hög. Nordkorea hävdar sig vara redo för fullskaligt krig och atombombsanfall i “förebyggande syfte”. Landet signalerar att man drar sig ur mekanismer för stabilitet, som trots allt finns på den koreanska halvön.

Märk väl att det endast funnits ett stilleståndsavtal, inte ett fredsavtal, på plats sedan Koreakriget, som började 1950.

Det är en underdrift att säga att Nordkoreas tonläge är högt. Det går helt enkelt inte att hota omvärlden med så mycket mer än kärnvapenanfall. Vad skulle det vara?

Dock kan vi inte alls ta för givet att Nordkorea har operativa kärnvapen eller bärare. Smutsiga bomber och olika förstadier till kärnvapen må möjligen vara en annan sak, efter tre utförda kärnvapentest.

Nordkoreas agerande brukar följa ett mönster, där landet skapar allvarliga kriser för att nå fördelar, men där landet ändå aktat sig för krig. Kris är den enda handelsvara landet har.

Anledning till oro finns då stämningen i Nordkorea drivs upp så högt att risk för misstag inte kan ignoreras. Inte heller nordkoreanska militära provokationer kan uteslutas. Under de senaste åren har vi sett sänkningen av den sydkoreanska korvetten Cheonan och artilleribeskjutning av öar, väster om fastlandet. Ett femtiotal sydkoreaner förlorade livet i dessa händelser.

Den nya presidenten Park har tidigare markerat en vilja till dialog med Nordkorea, en vilja som belönats illa. Tidigare presidenten Lee markerade att Sydkorea inte kan att acceptera ytterligare militära attacker.

Nordkorea kan aldrig vinna en militär konflikt med omvärlden. Likväl får en sådan konflikt aldrig komma till stånd. Nordkorea har tiotusen artilleripjäser, som kan nå Seoul. Civila liv måste skyddas på den koreanska halvön.

Hur hot mot omvärlden skulle bidra till att förbättra situationen för Nordkorea är svårt att förstå. Det går dock aldrig att bortse från inrikespolitiska maktspel som en stark faktor i det så avskärmade Nordkoreas agerande.