Strategiska frågor och Korea

Igår skrev jag om hur den nordkoreanska strategin att skapa kris för att vinna ekonomiska fördelar inte längre fungerar, eftersom omvärlden inte accepterar den längre. Problemet är att Nordkorea inte insett detta och ännu saknar vilja, förmåga och politisk beredskap att ta ner konfliktnivån igen, utan hjälp av omvärldens eftergifter. Hittills har detta lett till ytterligare upptrappning, i enlighet med den gamla nordkoreanska logiken.

Det finns en allvarlig risk för misstag, särskilt som de militära direktkontakterna har klippts av av Nordkorea.

Men också de säkerhetspolitiskt strategiska frågorna är viktiga. Detta är min bild av dem.

Kina är verkar trött på den nordkoreanska statsledningen, som inte längre går att kontrollera för sin stora granne. Kina bidrar därmed till att försörja ett land som tackar med att skapa allvarliga problem, också för Kina. Trots att Nordkorea är beroende av Kina. Det är ett problem i sig, för en stormaktsgranne.

Men huvudorsaken till att Kina inte alls vill se ett aggressivt Nordkorea eller ett Nordkorea med kärnvapen, är att det är destabiliserande i regionen och därtill skadar Kinas egna nationella intressen. Nordkoreas aggressiva agerande drar nämligen amerikanskt intresse till sig och ökar den amerikanska närvaron på den koreanska halvön, i Kinas närområde.

Skulle det komma till konflikt från Nordkoreas sida har Kina inget intresse av att försvara en hopplös nordkoreansk regim i sig.

Däremot vill Kina sannolikt inte se ett återförenat Korea, eller en situation där Sydkorea och USA – eller för den delen andra västländer – har militär närvaro på den koreanska halvöns norra halva, eller svarar för säkerheten där efter den nordkoreanska regimens fall. Det skulle nämligen göra att USA kom att ha närvaro alldeles invid den kinesiska gränsen. Det har hänt förut, på 1950-talet – och då ingrep Kina. Oviljan mot amerikansk närvaro invid Kinas gräns består, även om det är svårt att se att det skulle leda till militär konflikt idag. Situationen är på flera sätt annorlunda nu.

Det är tvärtom omöjligt att se någon lösning på det nordkoreanska problemet som inte innebär att USA och Kina måste komma överens och samverka. Kina lär förstå att eventuella Nordkoreanska angrepp mot Sydkorea slås tillbaka av Sydkorea och USA, men nog inte värst mycket mer än så.

Eftersom den nordkoreanska regimen inte är stabil, kan den komma att falla redan om den utlöser en mindre konflikt. Efter detta måste en situation med ett ingenmansland undvikas – ett läge där ingen kan, vill eller tillåts gå in för att stabilisera hela det nordkoreanska området.

Man bör ha klart för sig att dimensionen av den humanitära utmaningen och uppgiften att återuppbygga och demokratisera Nordkorea är av en helt annan skala än utmaningarna i 1990-talets Central- och Östeuropeiska länder. Det kommer att kräva många års mycket omfattande engagemang av det internationella samfundet. Ingen aktör kan klara det på egen hand.

I slutändan kommer därtill utvecklingen på den koreanska halvön också att ge en fingervisning av hur starkt Kina ser sig självt, relativt USA, i regionen. Detta kommer gå att avläsa i kinesiska reaktioner på USAs agerande, den kommande tiden. Det pågår sedan en tid en kraftmätning om närvaron i Kinesiska sjön, där Kina markerar mot amerikansk närvaro.

USA och Kina har dock nu ett alldeles gemensamt intresse av att situationen i Korea inte trappas upp och av att samverka emot detta.

Annonser