Att återupprätta Torgny

-”Det vart inte mer än så här för mig i livet.”

Han sa det så klart med stor sorgsenhet i rösten.

Vi hade stannat i min gamla hemstad för att äta lunch. Vi hade gått in på pizzerian och satt oss att äta, när han kom fram.

-”Tjena Tolgfors. Ja, du känner inte mig, men jag kände din syster.” Han sa det på lika bred värmländska som jag själv en gång hade och fortfarande kan falla in i.

-”Tjena Tolgförs. Du kännernte mej, män ja kände syrran din. Ja re vartnte mer än så här för mej i live.”

Det blev början på ett samtal som jag minns väl än idag, flera år senare och som lämnade mig med rätt många rätt svåra frågor om Sverige.

Han hade suttit med ett par gubbar i, som det såg ut, övre 50-årsåldern. På bordet framför dom verkade det stå ett par öl fler än det fanns gubbar runt bordet.

Torgny var själv kanske 38. Han hade ”blett kvar i stan”, som han berättade. Jobb hade han inte och hade väl egentligen aldrig riktigt haft. Inte för att han inte ville – men för att han aldrig lyckats nå en fast anställning.

Skolan hade gått sådär. Praktisk linje på gymnasiet. Som också gått sådär. Någon tjej hade han inte träffat – men verkligen saknat. Jag gissar att han mött alla som fanns i vår lilla stad rätt många gånger – och dom honom.

Men här är grejen med Torgny. Han är snäll. Man lyssnar till honom. Han vill väl. Han har drömt om jobb. Om familj. Om ett vanligt liv. Men efter ett antal år börjar drömmen att slockna. När självkänslan försvinner. En dröm blir då nästan något att skämmas över. För vad säger andra till den som inte mycket har men ändå vågar drömma?

Och hur stor är sannolikheten att drömmen slår in?

Hur är då chansen för att våga söka och klara skola? För att våga söka, få och flytta till jobb? För att träffa någon och hinna ikapp i livet?

Det finns inget att fördöma med Torgny, men mycket att stärka. Poängen heter återupprättad självkänsla och självförtroende. Han måste våga drömma och därför våga sträva. Tänk om allt han hade behövt i livet var en enda god referens?

Torgny finns på riktigt. Men jag har ändrat både hans namn och i hans berättelse. Berättelsen är nämligen allmängiltig. Jag tror att det finns många Torgny i landet.

Hade kanske Torgny kunnat vara jag – om chanserna aldrig hade kommit? Om chanserna aldrig hade tagits? Kanske kunde han ha varit du?

Torgny visar att politikens svåraste frågor ofta är de alldeles mänskliga. Det som samhället – dvs vi – och inte staten – dvs politiken – egentligen bör hantera. Det nära. De frågor som ligger utanför det politiken brukar ta tag i och bygga system för. Hur formar man t.ex. en arbetsmarknadspolitik, som ger människor deras första chans och i egna ögon kanske sista möjlighet, genom att återupprätta dom som personer?

För det kan vara det som Torgny behöver. Sedan kan resten fungera.  

 

 

Annonser