Försvara elever mot mobbning

Bara den som helt saknar hjärta kan undgå att agera mot mobbning.

Jag ser om filmen “Bully” på Svt1. Den borde vara obligatorisk för alla i skolans värld.

Mobbning är det klenaste jag vet, när många starka ger sig på en ensam svag. För det är så forskningen säger att det ofta är. De som ger sig på andra är inte själva svaga, utan får en kick av att ge sig på andra. De är senare i livet överrepresenterade i drogmissbruk, våld och kriminalitet. Och sedan finns svansen…

De som utsätts är däremot ofta “svaga”. Killar kan vara fysiskt svagare, men det är känsligheten det handlar om. De tar åt sig. De blir sårade. Därför är de effektiva att ge sig på.

Att möta mobbning kräver kunskap. Kunskap om hur mobbning upptäcks och stoppas kan göra så att vuxenvärlden inte tittar bort – för så upplever alltför många barn att det är. Men det krävs också ledarskap och ansvarsutkrävande av skolan och av enskilda. Mobbning är ofta brott – misshandel, olaga hot, förtal etc och skall bemötas som det.

Mobbning är inte ödesbestämt. Det är inte oundvikligt eller opåverkbart. Tvärtom visar forskningen att skolans sociala klimat gör att mobbningsfrekvensen i högsta grad är påverkbar av skolan.

Framförallt är mobbning aldrig den drabbades fel.

Alla lärare, skolledare, vaktmästare, bespisningspersonal och skolpolitiker borde utbildas i forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning och skolan åläggas att använda dem.

Skolan har haft för stor frihet att arbeta som den vill och politikens bristande krav har lett till att tusentals barn farit illa i onödan. Barn är via skolplikten skyldiga att vistas i en miljö där vuxna inte garanterar deras säkerhet.

Läs gärna professor Dan Olweus forskning, ta del av arbetet i Sollentuna och Helsingborg, följ “Måns Jenningers minnesfond” på Facebook.

100.000 barn tros vara mobbade i den svenska skolan.

Jag kan aldrig förlika mig med det.

http://www.svt.se/dox/bully

Annons

Nordkoreas strategi – sprida osäkerhet

Nordkoreas strategi är att sprida osäkerhet i regionen och världen. Landet är så ekonomiskt och politiskt marginaliserat att det ingenting annat har att sälja omvärlden, än lika kortvarigt som opålitligt samarbete.

Därför följer landets agerande en ständig cykel:
1. Nordkorea utför oacceptabla handlingar – testar kärnvapen, vapenbärare eller attackerar Sydkorea militärt, såsom vid sänkningen av korvetten Cheonan.
2. Därefter inträder allvarlig kris och iskyla i relation till omvärlden.
3. Detta följs småningom av öppningar för samtal eller förhandlingar, vars syfte och resultat är ekonomiska fördelar för Nordkorea.
4. Efter ett tag kommer sedan nästa kris och cykeln börjar om.

Nordkorea har nu utfört landets tredje kärnvapensprängning. En handling som är fullständigt oacceptabel. Den följer också på uppskjutningen av vad Nordkorea påstår vara en civil raket, men omvärlden uppfattar som en potentiell vapenbärare.

Det är dock oklart exakt vilken nukleär förmåga Nordkorea har. För att kombinera kärnvapen och bärraket effektivt vill landet kunna miniatyrisera stridsspetsar. Det är en viktig fråga att analysera huruvida Nordkorea kan detta eller är på väg att lära sig detta.

En allvarlig risk med Nordkoreas kärnvapenprogram är spridning av kunskap till andra liknande länder eller organisationer. Sådant kunnande är likaså gångbar internationell valuta, för ett land i avsaknad av fungerande ekonomi och demokratisk kompass.

Nordkorea har naturresurer, men ingen förmåga att dra nytta av dem. Det råder matbrist, periodvis ren svält och militären prioriteras före barns möjlighet att slippa undernäring. Landet har hundratusentals människor – politiska fångar – i Gulagläger i norra delen av landet. Brott mot snart sagt alla de mänskliga fri- och rättigheterna är normaltillståndet för befolkningen.

Nordkorea har traditionellt nära relationer till Kina, men landet blir en allt större belastning för Kina. Kina handlar med Sydkorea i betydande omfattning. Ingen kan känna tillfredsställelse över en så instabil granne som Nordkorea.

Den dag förändringen kommer i Nordkorea behöver världen vara förberedd. Tysklands återförening ter sig – hur fantastisk den än var – förhållandevis mindre utmanande i jämförelse med arvet efter Nordkorea, en omvandling av Nordkorea eller möjligen en återförening av Korea, om den önskas av befolkningen.

Befolkningen i norr bär för generationer med sig effekter av undernäring, felutbildning, isolering och förtryck. Landet saknar varje form av infrastruktur att bygga på.

Det måste vara ett internationellt intresse att understödja Korea när den dagen kommer. Fram till dess gäller tydlighet i kritiken av Nordkorea och i stödet för de länder som hotas av Nordkorea.

Sydkorea visar vad hela Korea skulle kunna vara. Fritt, demokratiskt, rättsstat, rikt och ett av världens mest framtidsinriktade länder.

S: ”Lagen om inskränkning av människors valfrihet”

Stefan Löfven vill att kommuner skall kunna stoppa alternativ inom skola, äldreomsorg och vård. Den fria etableringsrätten skall bort. Kommuner skall inte behöva införa LOV, Lagen om valfrihet. (Gissar att han menar att de inte skall behöva tillämpa lagen.)

Valfrihet är viktigt för kommunerna alltså – men inte för människor, om Löfven får bestämma. Men den valfrihet som är viktig att värna är medborgarnas, inte just kommunernas.

Han motiverar detta: “Det är väl sällan så att medborgarna kräver tio utförare till.” Men lagstadgad rätt att etablera alternativ ger knappast störst effekt i Stockholm, Nacka eller andra kommuner där det redan finns många alternativ. Det ger störst effekt i de ofta mindre kommuner som traditionellt försökt stoppa alla alternativ och som varken har friskolor eller alternativ inom vård eller omsorg.

Ju färre alternativ det finns – desto mer brukar socialdemokratiska kommunpolitiker vara mot just alternativ.

Det är också i mindre utflyttningskommuner som elevbristen Löfven nämner blir tydlig. Samtidigt kunde skola, vård och omsorg av hög kvalitet kunna stärka dessa orters attraktionskraft.

Egentligen handlar dagens utspel mer om intern manövrering inför kommande debatt om “vinster i välfärden”, än om att Löfven försöker lösa ett stort samhällsproblem av för stor valfrihet för elever, äldre och patienter.

Intressant nog var miljöpartiet drivande när vi våren 2006 införde fri etableringsrätt för förskolor. Undrar hur dom, som alltid värnat friskolor och alternativ, ser på Löfvens nya “Lagen om inskränkning av människors valfrihet”.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5324309

Mobbning aldrig den drabbades fel

Jag avskyr mobbning. Den som såg filmen “Bully” igår förstår varför.

Mobbning, när många starka ger sig på en ensam svag, är bland det klenaste jag vet. Att mobbning kan förekomma och inte alltid bemöts är vuxenvärldens ansvar. För vi ansvarar för barns skolmiljö och det är plikt att vara i skolan. Ibland ser inte vuxna igenom fasaden. Men alltför ofta kanske vuxna vet om det som sker – i skolan, på fritiden, i aktiviteter – men väljer att inte se? Inte agera, eller inte agera tillräckligt konsekvent och uthålligt. Varför? I grunden brist på kunskap, men också ibland brist på ansvar. Felet söks hos både offer och förövare.

Olika undersökningar ger lite olika svar, men ca 100.000 barn beräknas vara drabbade. Lägg därtill syskon, föräldrar, farmor och farfar, mormor och morfar, vänner och klasskamrater som lider av att någon blir mobbad – och mobbningen framstår som just det folkhälsoproblem det faktiskt är fråga om. Människors – barns – självbild, självkänsla, självförtroende och tillit påverkas ofta för hela livet.

Jag är ledsen över det faktum att fortfarande för många skolor i Sverige inte gör allt det som skulle kunna göras för att komma till rätta med problemen. Eller att det inte alltid ställs tillräckliga krav på att dom ska göra det. Eller att skolan inte har eller ges en tillräckligt bred kunskapsbas om den forskning som finns. Så dom får veta vad som kan göras.

Mobbningen finns också bland vuxna och utövas ibland också av vuxna. I skolan och på arbetsplatser.

Men det finns goda exempel. Sollentuna. Helsingborg. Lerum – som efter ett mycket tragiskt uppvaknande numera försöker dra lärdom av vad forskningen faktiskt säger om hur mobbning kan förebyggas och stoppas. Jag kommer att återkomma till hur dessa kommuner arbetar.

Innan något går akut snett har jag noterat hur enkelt det verkar vara att avfärda hårda lokala krav på användning av evidensbaserade antimobbningsmetoder. När det gått snett har jag också sett hur oförsvarligt det framstår att låta bli.

För mig handlar detta om varje människas rätt att vara sig själv, få respekt för sina känslor och sina val. Det handlar om samhällets benägenhet att acceptera olikhet. Och, det handlar också om samhällets syn på svaghet.

De som utsätter andra är inte den svaga parten. Forskningen är tydlig om att de ofta utsätter andra för att få en kick. De som utsätter andra är senare i livet överrepresenterade i annat våld, kriminalitet och missbruk. Skolan måste alltid stå på den utsattes sida. De som utsätts är ofta lite känsligare, dvs mottagligare, än andra. De utsätts alltså inte trots att de tar illa vid sig, utan på grund av att de tar illa vid sig. Vilket gör hela saken än värre. Många starka ger sig på en svag.

Hela min tid i politiken har jag engagerat mig i detta. Och jag kommer aldrig att sluta.

Det är nödvändigt att vilja väl. Men det räcker inte att vilja väl. Den som vill veta mer om vad som ligger bakom mobbning, hur den kan förebyggas och stoppas kan jag rekommendera att läsa tex professor Dan Olweus forskning. Det finns vägar att kraftigt reducera mobbningen som bara används i liten utsträckning i Sverige idag. Hur många barn lider därför i onödan?

Stöd för Asiens demokratier

Idag mötte jag Sydkoreas ambassadör.

Det är i Asien och i synnerhet i Sydostasien, som det mesta händer. Därför har jag i snart 20 år ägnat så mycket tid jag kunnat åt att bygga nätverk i dessa länder. För att förstå globaliseringen behöver man förstå det som händer i Asien.

Särskilt viktigt är att uppmärksamma de asiatiska demokratierna, inte minst eftersom de stundom varit utsatta för hot. Sydkorea hotas regelbundet med förstörelse av Nordkorea. Japan lever också i Nordkoreas närhet och oroas av nordkoreanska försök att nå kärnvapenstatus.

Taiwan har levt under tryck från Folkrepubliken Kina, även om tonläget dämpats på senare år, sedan KMT genom president Ma kom tillbaka till makten. I Indonesien kommer hotet mer från sociala problem och tillhörande potentiell extremism.

Ostasiens demokratier representerar inte bara just demokrati, utan också i de flesta fall mycket avsevärd ekonomisk och social utveckling. Sydkorea har under många år haft skolresultat i absolut världsklass och betydligt högre andel högskoleutbildade än Sverige per årskull. I Taiwan berättas det vara fler kvinnor än män som börjar högre utbildning. Med tanke på att flickor traditionellt har kommit i andra hand i Kina är detta viktigt.

Den ekonomiska resan illustreras av att sydkoreanska företag, som för inte alltför många år sedan sågs som lågpris- och lågkvalitetsproducenter steg för steg har förändrats. LG, som idag är ett världsledande företag, hette förr Goldstar och såldes mest på postorder i Sverige. Hyundai har hunnit ikapp de europeiska tillverkarna vad gäller kvalitet och tillverkar mångdubbelt fler bilar än SAAB och Volvo någonsin gjort tillsammans. Samsung är en av världens dominerande elektroniktillverkare.

Intressant är att demokratiseringen av Sydkorea verkligen gått hand i hand med och varit en förutsättning för den ekonomiska utvecklingen.

Inledningsvis nämnde jag lite om de säkerhetspolitiska utmaningarna i regionen och det tryck som finns mot demokratin.

Den senaste tiden har en del meningsskiljaktligheter gjort sig påminda i form av diskussioner kring flera olika ögrupper, senast norr om Taiwan.

En del av detta går tillbaka till historiska frågor som stammar i efterspelet efter andra världskriget, annat kan härledas till rysk-japanska kriget 1905, tror jag att det var.

Oavsett så behöver konflikter som inte kan lösas politiskt, bilateralt eller trilateralt, tas till internationella fora och lösningar. Det gagnar ingen med upptrappning.

Sydkoreas välståndsutveckling har inte avstannat och kommer säkerligen inte heller att göra det. Man gör väldigt mycket väldigt rätt för framtiden. Inför det förestående presidentvalet är det välfärdsfrågorna, som tros komma att dominera.

Svenska politiker och företag gör klokt i att hålla hög närvaro i Sydkorea och den delen av världen generellt.

Dödsstraffet fel i Kina och fel i USA

Jag är mot dödsstraff i alla dess former, var det än förekommer.

Vid ett antal tillfällen har jag kritiserat Folkrepubliken Kina för den mycket omfattande användningen av dödsstraff. Kina har under många år avrättat fler människor än resten av världens länder tillsammans. Detta samtidigt som rättssystemet har betydande rättsosäkerheter. 

Det har förekommit avrättningsprocessioner genom städer och straffen har kunnat verkställas omedelbart efter dom. Det har gått inflation i antalet brott som kan ge dödsstraff. Men dödsstraffet blir inte mer legitimt om domstolsväsendet är aldrig så rättssäkert. 

Misstag görs ändå, oskyldiga människor döms. I USA har DNA-tekniken lett till att en rad dödsdömda friats, ibland efter lång tid. 

Dödsstraff strider mot de mänskliga rättigheterna, rätten till liv och livets okränkbarhet. Staten är till för att värna människors liv, inte för att ta deras liv.

Att diktaturer som kränker människors rättigheter och värde på många olika sätt också tillämpar dödsstraff är  lika sorgligt logiskt, som fördömansvärt.

Dödsstraff borde vara oförenligt med demokrati.

Kina, Iran, Nordkorea och Jemen är de länder som avrättade fler människor än USA, under 2010.

Just att demokratin USA använder dödsstraff gör mig sorgsen. USA är ett land som jag uppskattar mycket, på många sätt och som varit ett andra hem genom åren. Dödsstraffet är som ett sorgflor för ett land som räddat Europa från diktatur och förtryck under Andra Världskriget och som inte minst under det efterföljande kalla kriget stod upp för friheten och demokratin.

Men det sker förändringar. Delstaterna ser olika på saken och federala dödsstraff är relativt ovanliga. Texas och mellanvästern dominerar i användningen av dödsstraff. Flera delstater har de senaste åren beslutat att avskaffa dödsstraffet. Den senaste siffra jag kunnat hitta ger vid handen att 35 av 50 delstater har dödsstraff, men i flera fall är det mer formellt än i praktiskt bruk. 

New Jersey blev den första delstat som avskaffade dödsstraffet sedan Högsta Domstolen åter tillät bruket av det 1976. New Jersey avskaffade dödsstraffet i december 2007, under den demokratiske guvernören Jon Corzine (som senare blivit omdiskuterad av helt andra skäl). 

Jag gläder mig särskilt åt detta eftersom jag gick i skola i New Jersey, det är den stat i USA som jag känner som ett andra hem. Guvernörens stabschef var fram till september 2007, perioden som föregick beslutet, min gamla high school kamrat Tommy Shea, som haft en lång rad seniora uppdrag för demokraterna i Vita Huset, FN och utrikesdepartementet, och han ledde John Kerrys presidentvalskampanj i Florida. 

Tom har gjort många viktiga saker, men att ha varit delaktig i en administration som arbetar för att avskaffa dödsstraffet är någonting särskilt. 

Varje politiker som medverkar till att ta bort dödsstraffet har gjort en skillnad i politiken.

Stort stöd för insatser internationellt

I mätningen Transatlantic Trends 2012, som presenterades idag visar det sig att svenska folket fortsatt är mycket positiva till internationella insatser. 

62 procent är för Afghanistaninsatsen. 68 procent är för Libyeninsatsen.

Stödet för insatser är och har länge varit större i Sverige än i de flesta andra länder. Så har det varit också i tidigare upplagor av Transatlantic Trends. 

För några år sedan, när debatten i media om insatsen i Afghanistan var som intensivast inför valet 2010, var stödet för ISAF mycket stort i Sverige. Till och med störst av alla undersökta länder, vill jag minnas.

Det finns flera förklaringar. En är en lång svensk tradition av internationell solidaritet. Vi kommer till stöd när FN kallar. Försvarsmakten förmår att göra skillnad och får ständigt beröm av andra länder för den kvalitet man levererar i Kosovo, Afghanistan, Libyen och utanför Somalias kust.

En annan viktig förklaring att soldaterna själva har kommit till tals i den svenska debatten och berättat om vilken skillnad de själva ser att de gör i Afghanistan. När Sverige tragiskt förlorat soldater i Afghanistan har stödet för insatsen ökat, ett sätt tror jag för svenska folket att visa erkänsla för de uppoffringar som unga svenskar gör för civila där.

Lite förvånande är kanske att en så stor del av svenska folket som 44 procent är positiva till en insats i Syrien. Förvånande inte för att situationen saknar allvar, tvärtom, utan eftersom ingen vet hur en sådan insats skulle kunna se ut, eller om möjlighet att lösa uppgiften finns. 

Men det är glädjande att stödet för insatser internationellt är så stort. Jag vet att soldaterna som fullgör insatserna och väljer att ta risker för egen del för att värna andra ifrån risker, tycker att stöd på hemmaplan är mycket viktigt.

Utmaningar i Kinas ekonomiska utveckling

Att flera europeiska ekonomier har allvarliga problem är uppenbart. Konstlat låga räntenivåer gav kraftigt stigande fastighetspriser – tills bubblan brast. 

Banker står med hög andel dåliga lån och stater tvingas agera för att stabilisera banksystemet. Hushåll drabbas av kraftigt stigande arbetslöshet samtidigt som sjunkande fastighetspriser binder dem vid hem de inte längre har råd med.

Stater har betydande skuldsättning och budgetar långt i från balans. En del behöver göra mycket för att få ordning på såväl skatteuppbörd, som kvalitet och effektivitet i myndighetsutövning och offentliga verksamheter. 

Men detta kan inte dölja att bakom de akuta problemen finns ett konkurrenskraftsproblem, som måste åtgärdas.

När stora delar av Europa faller tillbaka, så växer andra delar av världen snabbt och ekonomins tyngdpunkt flyttas. Det är ingen tvekan om att särskilt Ostasien kommer att vara världsekonomins motor i framtiden. 

En hel del talar för att Kina kan komma att bli närmast lika betydelsefullt när dagens barn växer upp, som USA var för min egen generation kulturellt och ekonomiskt. 

Men det finns inget ödesbestämt heller i detta. Det ter sig för mig osannolikt att Kinas ekonomiska under bara kan fortsätta långsiktigt utan att möta några hack alls i kurvan. 

Japan växte tillsammans med Sverige snabbast i världen fram till låt säga 1970. Under min uppväxt var Japan världens ekonomiska underverk och man undrade hur Europa skulle klara den japanska utmaningen, när importerade bilar och elektronik tog över. Men Japan har nu förhållandevis länge stått ganska stilla trots i princip varaktiga nollräntor.

Den förra generationens snabbväxande asiatiska ekonomier, som Sydkorea och Taiwan, hamnade snart sagt alla i den asiatiska krisens stålbad, för att sedan återhämta sig och gå mot än större välståndsutveckling.

I vissa andra länder i Ostasien försvårades den asiatiska krisen f.ö. av att den etniskt kinesiska delen av befolkningen klandrades för krisen, samtidigt som kineserna sedan tusentals år stått för handelsvägar och handelsnätverk i stora delar av Asien.

Folkrepubliken Kina kommer att fortsätta växa starkt och återta sin historiskt normala andel av världsekonomin, det är dit vi är på väg, det är jag övertygad om. Men man har en rad utmaningar framför sig. Låt mig nämna några:

Tillväxten har varit koncentrerad kring kusten och stora städer där. I takt med att löner och kostnadsläge stiger där kommer lågkostnadsproduktion att behöva flytta in åt landet, alternativt söka sig till andra asiatiska länder. 

Denna utveckling har tidigare bl.a Taiwan gått igenom, där produktion i takt med stigande kostnadsläge ersattes med utveckling och ledning, medan billig produktion ’out-source-ades’, förlades till Folkrepubliken Kina.

Indonesien är ett land med en mycket stor ung befolkning, som skulle kunna erbjuda framtida produktionsmöjligheter. Detta skulle samtidigt bidra till social utveckling i detta mycket stora land, som haft demokratiska val.

I Kina finns olönsamma statsägda företag, vars rationalisering och marknadsanpassning är svår. I Kina har hundratals incidenter av social oro inträffat, bl.a. som konsekvens av neddragningar i denna sektor.

Fastighetsmarknaden i tillväxtområden har sett kraftigt ökande värden. Sannolikt finns där känslighet för en konjunkturnedgång. Bankerna har med sannolikhet betydande inslag av dåliga lån, som inte har plockats fram i ljuset. 

En annan osäkerhet är politisk. Det kinesiska ledningen bygger sin legitimitet på stark och ständig tillväxt. Detta krävs för att hålla arbetslösheten nere och medelklassen uppe. 

Frihet i Kina har varit ekonomisk, inte politisk. Den som deltar i den växande ekonomin och agerar på statens villkor har kunnat ha det bra. Den som söker politisk frihet har istället mött repression.

Rättssystemet är politiserat. Skyddet för IPR knappast likvärdigt eller heltäckande. Dödsstraffet används mer i Kina än i resten av världen, kanske sammanlagt.

Min gissning är att Kina – liksom i princip alla andra snabbväxande ekonomier – förr eller senare kommer att möta omställningsproblem och kostnadskris, som påfordrar omstrukturering. Det finns inbyggda spänningar i utvecklingen, som talar för det. Detta går att möta bl.a. genom att utbilda och frigöra arbetskraft och andra produktionsfaktorer, och försöka vidga den ekonomiska utvecklingen inom landet. Mycket reform återstår.

Det kommer sannolikt också att komma krav på yttrandefrihet och politiskt deltagande, särskilt om svagare ekonomisk utveckling utmanar dagens situation.

Kinas ekonomiska utveckling kommer dock att vara långsiktigt god och mycket viktig för världsekonomins växtkraft. Jag tror bara att vi inte skall diskontera att den blir linjär och obruten, utan vara beredda på hack i kurvan. 

I det kortare perspektivet kan vi bara hoppas att efterfrågan i Kina förblir stark under den tid det tar att hantera krisen i Europa. 

Sedan är kris ett relativt begrepp. Jag minns när man i Taiwan för ett antal år sedan talade om kris – och hade en tillväxt över fem procent… 

Välfärden central för Nya Moderaterna

I valen 2006 och 2010 mötte moderaterna väljarna med en kombination av trovärdighet i regeringsfrågan genom Allians för Sverige, en solid arbetslinje/ekonomisk politik och en ambitiös politik i välfärdsfrågor som skola och vård. 

Den mediala beskrivningen av Nya Moderaternas utveckling har dock möjligen tenderat att smalna av något på senare tid. Ofta lyfts numera endast arbetslinjen fram, när Nya Moderaternas framväxt beskrivs eller externt kommenteras. Det är kanske naturligt eftersom arbetslinjen är central och moderaterna i regeringsarbetet förtjänstfullt bär ansvar för jobb och ekonomi och allianskollegor ansvarar för skola och vård. 

Men om man ser till moderaternas förnyelsearbete från 2003 och framåt så var och är ett centralt inslag att moderaterna ska vara kunniga och relevanta i välfärdspolitiska frågor. För att nå dit krävdes när arbetet inleddes 2003 ett omfattande och metodiskt nytänkande. 

Fredrik Reinfeldt förnyade och fördjupade partiet både gällande ekonomin och jobben, och breddade det i välfärdsfrågor. Därtill förnyade han partiets kultur och gjorde den mer utåtriktad, ödmjuk och lyssnande.

Det var en kontrast mot den väldigt systemorienterade välfärdsdebatt som Sverige dittills hade haft och en vilja till en mer människonära utgångspunkt som söktes. Göran Persson talade om “vård, skola, omsorg”, som om systemen hade ett värde i och för sig själva. Vi ville snarare intressera oss för de människor som var beroende av att systemen fungerade väl, nämligen “patienter, elever och pensionärer”. 

Åtskilliga skolor och sjukvårdsenheter besöktes. Åtskilliga samtal fördes med dem som arbetade i skolan och vården, för att höra deras syn på yrkets utmaningar och kvaliteten i verksamheterna. Elever, föräldrar, patienter och anhöriga söktes upp. Tillgänglig forskning om t.ex. kunskapsresultat respektive mobbning i skolan gicks igenom. Åtskilliga rapporter och propositioner till stämmor togs fram. Arbetet presenterades löpande i bl.a. debattartiklar. Skolor och vårdenheter återbesökets sedan, för att rapportera resultat av förnyelsearbetet och hur lärarnas och sköterskornas synpunkter hade tagits till vara. Ett fruktbart nytt samarbete formades med facken, bl.a. Lärarförbundet.

Resultatet blev att Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldts ledning 2006 och 2010 hade en ny, bred välfärdspolitisk agenda. Våren 2006 var moderaterna t.ex. väl så stora i skolfrågor, som fp och s, vill jag minnas.

Partiets interna liv ställdes också om genom projektet “Välkommen till verkligheten”, i syfte att uppmuntra förtroendevalda att kontinuerligt vara ute i välfärdens kärnverksamheter för att lyssna och lära av experterna, dvs de som jobbar där. 

Detta är kanske i sig intressant för historieskrivningen, vad vet jag, men viktigare är det inför framtiden.

Frågor som skola och vård hör till de viktigaste i val efter val. De bygger på ett fundament av trovärdig ekonomisk politik och politik för jobb, som ger välfärden resurser. Genom förnyelsen och breddningen av partiet har Fredrik Reinfeldt gjort moderaterna relevanta för nya väljargrupper. Moderaterna söker upp de viktiga samhällsproblem som människor ser i sin vardag och vill utveckla lösningar på dem. 

I valet 2014 kommer väljarna sannolikt att efterfråga rätt mycket samma saker. Trovärdighet i regeringsfrågan genom Alliansen, en solid arbetslinje och svar som möter människors frågor om skola och vård.

En anledning att jag tror det kommer gå bra är den vilja att söka upp de samhällsproblem som människor upplever i vardagen, lyssna in dem och sedan utveckla politik som möter problemen, som var och är en central del av Nya Moderaterna.

Nödvändigt med fler utbytesstudenter

En flygbiljett bestod av ett halvt dussin sammanhäftade stencilpapper. Brev skrevs på supertunna, glatta, särskilda brevpapper för flygpost som veks ihop till ett kuvert. Ett brev till USA tog två veckor på sig för att komma fram. Kasettbandet höll just på att ersätta 8-track i moderna amerikanska bilar. Volvobilarna såg ut som om dom designats av Tetrapack, med sina fyrkantiga linjer. I bilen lyssnade man på Thompson Twins “Hold me now”, som regerade världen. Och jag gillade den.

Sverige var väl så rikt som USA. Det var innan vi halkade rejält efter och trodde det var kört i välståndsligan – för att sedan börja jobba oss ikapp igen. Muren stod stark i Berlin. Våra baltiska grannar stod under Sovjetiskt förtryck och Finland hade sin pådyvlade samarbets- och vänskapspakt med Moskva. EG hade inte blivit EU och Sverige var miltals från medlemskap.

747:an hade kommit redan tidigare, men sågs fortfarande som ny. Att flyga var inte så vanligt ännu. 

Sverige hade ännu inte gjort hockeybragden i VM i Wien, då Bengt Åke Gustafsson stirrade ner det sovjetiska försvaret. Däremot stärkte Herreys den svenska självbilden i Melodifestivalen på ett sätt som inte hade skett sedan Waterloo i Brighton.

Det var innan KD, MP och SD kom in i riksdagen, och innan det tragiska mordet på Olof Palme. 

Statsministrar hade vi först haft mycket få av, för dom satt som regel länge och sedan hade vi haft ganska gott om dom en kortare tid, efter att inte minst borgerliga regeringar avlöst varandra. Annars hade maktskiften inte riktigt präglat svensk politik.

Gymnasieskolans organisation var då fortfarande begriplig. Unga tågluffade i Europa. SJ skötte tågen i Sverige, rätt så oberoende av resenärerna, men tågen gick. 

TV kanaler hade man vanligen två av, plus kanske NRK, om man bodde i Värmland. TV4 var ännu en hägrande underhållningsdröm i Åmål. Reklam hörde inte hemma i radio, och det gjorde strängt taget inte radiokanaler heller, ansågs det. Om dom inte hette SR.

Sverige var strikt neutralt. Sa man. Det kalla kriget var kallt. Sovjet var i Afghanistan. USA hade varit på Grenada. USA var inte sällan lika kritiserat som Sovjet. Eller på ett sätt kanske mer, för ingen behövde ju frukta konsekvenserna av att kritisera USA.

Det var innan Aids. Och före persondatorn, iallafall för mig som fick den första 1989. 

Det var kort sagt typ 1985. Då kom jag hem från min andra tur till USA. 

Jag gläds åt att så många svenska studenter idag tar chansen att studera utomlands. Men på ett sätt undrar jag om inte ögonöppnaren var väl så stor för oss som var utbytesstudenter under 1980-talets mitt. Att lära av andra och se sitt land i omvärldens perspektiv är alltid nyttigt. Mycket av det vi utbytesstudenter såg i andra länder är nu en självklar del av Sverige. Mycket av det bra vi kunde berätta om dit vi kom är fortfarande bärande delar av Sverige. 

I retroperspektiv är jag mer än glad att jag gick ombord på planet, då någon gång under 1980-talets mitt. Och jag gläds åt att det har blivit vanligare genom åren. Utbytesländerna är fler än då och det är vanligare att åka under högskoleåren.

Kunskapen är per definition internationell och globaliseringen gör det viktigare än någonsin att förstå världen.